KOMMENTAR. Vi måste prata om Maria Malmer Stenergard.

Veckan före jul noterades hon som den stående bisittaren till SD:s Henrik Vinge när den senare självsäkert klev in i svensk politiks allra heligaste: Rosenbads presskonferensrum.

Där levererade han ett uppdrag till Migrationsverket om att fler människor som är i Sverige men inte passar i SD:s bild av Sverige ska få sina redan givna uppehållstillstånd indragna.

En milstolpe för SD, en torsdag för Maria Malmer Stenergards regering.

I hennes del av Tidöavtalet finns de beryktade skrivningarna om dålig vandel, angiverilagarna, åtgärderna för att människor som har lika stor rätt att vara här som någon annan ändå ska ”återvandra” någon annanstans. Allt det här är sådant som även Moderater alldeles nyss var emot.

Säkert också Maria Malmer Stenergard. Men inte nu.

Fick ärva politiken till sin

Hon satt förstås inte med i förhandlingarna om Tidöavtalet. Som de flesta andra ministrar får hon ärva politiken hon ska göra till sin. Hon bestämmer inte ens vem hon håller presskonferens med. Det är förhandlat över hennes huvud.

Men när hon gett upp allt annat för ministerkarriären, så har hon en makt kvar. Hur hon företräder den här politiken. 

Och hon har bestämt sig för att bli mer sverigedemokrat än Sverigedemokraterna själva.

Hon får frågor om människor som lever i Sverige utan uppehållstillstånd.

En brokig grupp som består av allt ifrån de som kommit för att några år arbeta svart och skicka pengar tillbaka till sin familj, till personer som gått under jorden efter avslagsbeslut på ansökningar om att skyddas undan förföljelse till sådana som fått avslag men inte kan skickas tillbaka därför att landet man en gång bodde i vägrar ta emot en. 

Nyss tillhörde många av de som i dag måste få skydd undan talibanernas skräckvälde just den här gruppen. Hade de inte stannat, så hade de dödats.

Men sådant låtsas inte Maria Malmer Stenergard om. Hon säger att de alla ska ut, och det är ju inget konstigt tyvärr, det brukar alla som har hennes jobb säga.

Men hon nöjer sig inte med det. Hon säger att ”skuggsamhället” ska ”utrotas”. 

Tradition av politiska ledare

Utrotas. Det kan inte ha gått Maria Malmer Stenergard förbi vilken tradition av politiska ledare hon skriver in sig i när hon använder just det ordet om andra människor.

Hon får frågan om hur många människor som ska få komma till Sverige från andra länder.

Det handlar alltså om allt det som utgör invandring till ett land: om kvinnor som flyr hedersförtryck, och programmerare som efterfrågas av svenska företag, om barn som flyr krig, eller en människa som följer med sin kärlek till dennes hemland, om journalister som hotas av diktaturer eller kvotflyktingar valda för vidarebosättning därför att de tillhör de allra mest hotade… 

Och Malmer Stenergard säger såklart som sin statsminister Ulf Kristersson och sin chef Jimmie Åkesson att det ska bli ett ”paradigmskifte”.

Men hon stannar inte där. Hon säger att hon är ”beredd att göra allt som krävs för att Sverige ska få en drastiskt minskad invandring”. ”Snabbt ska det gå”, lägger hon till.

Allt som krävs. Intervjun gör hon samma dag som nazisten Theodor Engström får sin dom för terrormordet i Almedalen. Hon kan inte ha missat hur ord kan påverka människor.

Drabbad av ”konsekvenser”

Hon får frågan om sin faktiska politik. Angiverilagen. Den politik Tobias Billström för bara fyra år sedan sa inte ”hör hemma i Sverige utan mer är något som vi förknippar med länder som Östtyskland eller Nordkorea”.

Han värjde sig inte ens från en referens till Nazityskland. Nu står det där i Tidöavtalet, och sjuksköterskor och lärare och socialsekreterare och läkare protesterar. 

När Maria Malmer Stenergard ska kommentera protesterna försvarar hon såklart politiken. Men det räcker inte.

Hon tillägger att den offentligt anställda som i sitt jobb möter en människa som kanske saknar uppehållstillstånd och låter bli att anmäla ska drabbas av ”konsekvenser”. Vad vill hon inte gå in på, men konsekvenser väntar. ”Det måste det ju verkligen bli”, understryker hon.

Inspireras av Dansk Folkeparti

Maria Malmer Stenergards inspiration kommer västerifrån. Det är inte bara batongsocialdemokrater som inspireras av Danmark.

Stenergards förebild heter Inger Støjberg och var migrationsminister i Lars Løkke Rasmussens högerregering, som regerade på Dansk Folkepartis nåder.

Hon hade bestämt sig för att alltid vara hårdast i dansk politik.

Om någon försökte sig på att utmana ministern med ännu mindre medmänsklighet än henne, så gjorde hon något ännu vidrigare mot de svagaste i Danmark.

Firade flyktingpolitik med tårta

När hon drivit igenom 50 åtstramningar av Danmarks redan hårda flyktingpolitik, firade hon med tårta.

Det gick, tills det inte gick längre. Då hade Støjberg töjt lagen så hårt att hon dömdes till fängelse av riksrätt och fick lämna både folketinget och sitt parti. 

Visserligen kom hon tillbaka i senaste valet. Men hennes nya extremparti tog röster av Dansk Folkeparti, den samlade danska ytterhögern är fortfarande mindre än den brukade vara. Støjbergs gamla parti Venstre gjorde också ett katastrofval.

Lars Løkke Rasmussen hade också startat egen låda, bland annat med krav på en lite mindre stram flyktingpolitik. Det togs väl emot av danskarna, som över lag verkar efterfråga mer sansade röster – också i flyktingpolitiken.

Det kanske inte är vi som ska prata om Maria Malmer Stenergard. Utan Moderaterna som ska prata med henne. Om hur det gick för hennes förebild och deras danska systerparti.