Inspirationen flödar för vår nya bostadsminister Andreas Carlson.

Gör om hyresrätterna i utanförskapsområden till bostadsrätter så löser sig problemen med utanförskap och dålig integration, säger han i en DN-intervju.

Genom att sälja ut fler hyresrätter kan folk ”förverkliga sina boendedrömmar” och genom att äga sin bostad tar man större ansvar för den och för sitt bostadsområde, menar Carlson.

Och man tar sig för pannan inför att återigen behöva höra denna borgerliga rappakalja och fabricerade hittepålösning.

För argumenten är långt ifrån nya. Och de har alltid varit felaktiga.

Genom att köpa blir man fri

I doktorsavhandlingen ”Det legitima ägandet” har företagsekonomen Helena Löfgren studerat hur Stockholms politiker lanserat utförsäljningar mellan 1990 och 2015.

Redan 1990 beskrev borgerliga politiker utförsäljningarna som en viktig process för mer ”demokrati”.

Att äga sin lägenhet skulle ge ”konsumentmakt”, påstod de, och ombildningarna beskrevs som avgörande för att uppnå ”valfrihet”.

Och vem vill inte ha demokrati, konsumentmakt och valfrihet?

Men det stannade inte där.

Ombildningarna skulle inte bara öka människors frihet utan också ”minska utanförskapet”.

Med Allianssegern i riksdagsvalet 2006 förenklades lagen för borgerligt styrda kommuner som ville sälja ut hyresrätter.

Året därefter, 2007, skapade Stockholms kommun kampanjen ”Bilda Bostad”. Här lovades de boende hjälp att ”friköpa” sina lägenheter.

Ordvalet var viktigt. Genom att köpa en lägenhet blev man fri.

Bostadspolitik är DDR-socialism

Privat ägande av bostaden i stället för samhällets ägande av bostaden beskrevs som frihet och den svenska bostadspolitiken liknades i Stockholms kommunfullmäktige alltmer vid ”Östtyskland” och ”DDR-politik” och bostadspolitiken beskrevs som ”den sista socialistiska bastionen”.

Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro rusade till undsättning och gav ut skriften ”Bortom bostadssocialismen, en uppgörelse med Sveriges sista planekonomi.”

Den borgerliga regeringen fick också draghjälp av de privata fastighetsägarna som anmälde Sverige inför EU för ”otillåtna subventioner” då de allmännyttiga bostadsbolagen inte hade något vinstkrav på sig, en ordning som beskrevs som ”öststatslik”.

Men den riktigt stora nyttan med ombildningarna sades alltså vara att utanförskapsområdena skulle lyftas ur sin misär.

Att sälja ut lägenheterna var alltså ren välgörenhet.

Det är samma absurda argumentation som Sveriges nya kristdemokratiska bostadsminister nu anför som skäl för en fortsatt slakt av Sveriges kvarvarande hyresrätter.

Privatiseringarna skulle leda till ”individens emancipation” står det i de protokoll från fullmäktigedebatter och rapporter som Helena Löfgren har gått igenom.

En ombildning från hyresrätt till bostadsrätt i utsatta områden påstods till och med ”vara avgörande” för en ”lyckad integration”.

Boende som fick möjligheten att köpa sin bostad skulle bli mer ”ansvarstagande” och ”gynna hela bostadsområdet”.

Det är nästan ordagrant samma floskler som vi nu hör från vår bostadsminister.

Högern vill privatisera samhällsproblem

De som köpte sina lägenheter skulle fungera som ”ekonomiskt föredöme för barnen” och de boende skulle få ”personliga bankkontakter” som de skulle kunna använda om de till exempel ville ”starta ett företag”, enligt politikerna.

Med denna argumentation lyckades Stockholms borgerliga politiker också väldigt effektivt individualisera de sociala problem som fanns i förorten.

Det fanns ju en väg ut ur fattigdomen: Köp din bostad.

Ansvaret för en förändring lades på individen. Händer ingenting är det ditt eget fel.

Samma brist på logik finns i Andreas Carlsons resonemang då han säger att utförsäljningar av hyresrätter kan minska brottsligheten.

Köp din bostad så minskar brottsligheten.

Är det verkligen någon som tror på det?

Hur gick det då? Med ”frihet”, ”ansvar” och ”integration”?

Lyckades med att gynna de välbeställda

Helena Löfgren ser att inget av detta infriades.

Efter 25 år av ombildningar ser hon tre klara effekter:

Stora delar av hyresbeståndet i centrum och i närförorter har ombildats och familjer med lägre socioekonomisk status har flyttats allt längre ut till förorterna.

Uppdelningen mellan socioekonomiskt svaga och starka områden har kraftigt förstärkts i stället för att minska och utsatta områden har blivit än mer utsatta.

Ombildningarna har också skapat en enorm förmögenhetsöverföring från vårt gemensamma ägande till individuellt privat ägande för dem som haft möjlighet att investera i attraktiva lägenheter.

25 år av borgerligt pladder om att ombildningarna skulle lösa integrationen och göra alla fria var alltså, naturligtvis, ett rent falsarium.

Den bärande tanken var i stället att skapa fördelar för människor med tillgångar.

Och strunta i de övriga.

Dessa mål har man lyckats med över förväntan.

Och nu hör vi samma förryckta påståenden ännu en gång, nu från landets högsta ansvarige minister, bostadsminister Andreas Carlson.

Prio ett för en anständig debatt måste vara att hålla sig till sanningen. Det gäller även för en bostadsminister.

Alla kursiverade argument är från autentiska debattprotokoll, hämtade ur Helena Löfgrens avhandling Det legitima ägandet