En av de gångna veckornas mest uppmärksammade SVT-produktioner är miniserien “Tre Pappor”.

Huvudpersonerna är Jon, Jonas och Linus, tre sköna Stockholmskillar som gillar att bekräfta varandra, yoga och att dansa runt eldar. De är skamlöst, nästan parodiskt öppna med sina känslor på ett sätt som främst för tankarna till amerikansk nyhippiekultur, långt ifrån både mansnormen och den svenska. 

Serien följer dem på sina resor för att bli bättre föräldrar. Eller, ja, i alla fall på resan att anordna en papparetreat. En “jättevacker helg” där de kan meditera, umgås och hänga med andra pappor.

Uppmärksamma läsare noterar redan här att de här sakerna inte nödvändigtvis behöver betyda samma sak.

Man kan till och med fundera på om de två sakerna inte står i opposition till varandra. Aftonbladets Karolina Fjellborg kallar det “ett nytt sorts manligt fåfängeprojekt, där jaget står i centrum”.

Tre pappor bland det bästa av SVT

Jag har hur som helst fascinerats av Tre Pappor och skulle drista mig att kalla den bland det bästa som producerats av SVT i år, om så inte av de skäl den säljs in med.

“Men Myra, du har ju inga egna barn”, kanske ni säger. “Du är inte ens pappa och har ingen direkt koppling till ämnet”. Det är sant. Men vad jag har är ett flertal hjälpligt fungerande mänskliga relationer och en erfarenhet av att vara kvinna i heterosexuella förhållanden. 

Viktigast av allt: Jag har ett nästan osunt förhållande till att utsätta mig för innehåll på Internet som är skämskuddeframkallande, obekvämt och oavsiktligt självutlämnande.

Klippet som gjorde papporna till nationella mikrokändisar – där de pratar svengelska, tjatar om att ha en fin helg med andra pappor och dricka kakao – är något jag utsatt både mig själv och personer i min närhet för fler än en gång.

Viralt kändisskap

Det glädjer mig oerhört att det virala kändisskapet inte avskräckte papporna. Inte för att jag lärt mig så mycket om att vara pappa – avsnitten handlar faktiskt väldigt lite om det. Men reaktionerna är oerhört intressanta. 

Vi har, så klart, den reflexmässiga avsmaken. Till exempel från Sverigedemokraten Pontus Persson, som i Sverige Möts verkade närmast kränkt av tanken både på samtyckande sex och – mer relevant för den här texten – att krama sina polare.

Ledarskribenten Erik Helmersons frågar i DN om det inte är så att papporna hånas för att vi har fördomar mot flera av grupperna de tillhör.

Har de inte, undrar han: “Tagit det bästa från alla dessa förvisso jobbiga grupper, inte det sämsta? Sköna snubbar utan kvinnoförakt, Stockholmsmedelklass utan statushysteri, feminister utan manshat, hippies utan fasansfulla kläder”.

Själv reflekterar jag mest över att dessa män, sin påstått inkännande och ansvarstagande inställning till trots, inte verkar lyckas förmedla den till barnens mammor. Två av tre tycks ha avslutat sina relationer med dem under barnets första år. 

Jons ex lycklig efter separation

Varför kan jag så klart bara spekulera, kanske orättvist, med den information jag får. I ett klipp berättar Jons ex hur lycklig hon blivit sedan de separerade.

I ett annat säger Jonas partner att hon känner sig som mamma “150-200 % av tiden” och att “man måste inte hålla på att reflektera och känna kring allt”. 

Linus exflickvän får vi aldrig träffa. Däremot den nuvarande, som med ett urskuldande skratt kommenterar att han är så klok, så kompetent, men att det inte funkar så bra när han använder sig av “översittarkommunikation” mot henne. Att han har svårt att be om hjälp. 

Hans svar är att “jag måste få vara så här, och du får bara älska mig för det också”. Sen ställer hon sig upp och kramar. Tröstar. Jag tror inte att jag är ensam med att provoceras, och samtidigt fascineras, av hur väl det skildrar att våra fortsatta problem att skapa jämställda heterorelationer. 

Att män utforskar sina känslor och bearbetar sina trauman är givetvis bra och önskvärt, men på vems bekostnad sker det, egentligen?

Vad blir skillnaden med pappaweekend?

Vad blir skillnaden, som mamma, om din partner jobbar över och drar ut med grabbarna för att fiska i stället för att ta sitt ansvar i föräldraskapet. Eller om han åker på pappaweekends för att delta i stärkande trumcirklar? Rätt liten, föreställer jag mig. 

Kanske lyser siffrorna rött om du dessutom förväntas underlätta deras känslomässiga resa genom självuppfyllelsen.

Igen, och det här är viktigt att understryka: Vi får se ganska lite av pappornas relationer. Brottstycken, klippta och utvalda. Kanske var det här precis den bild regissören ville förmedla. Eller så är serien, som de själva påstår, en rättvis bild av hur de är. 

Oavsett är det svårt att inte finna det fängslande. Som obekvämt samtidsporträtt betraktat. För de (ibland bokstavligt talat) nakna bilderna och det bisarra, nästan satiriska anslaget. 

Som när Jon ska mästra Linus lillebror Philip – ovillig besökare i flumpappevärlden och seriens mest relaterbara figur – om att han måste värma den färdigköpta chokladdrycken för kakaocermonin med kärleksfulla intentioner. 

Hobbyprojekt pappor sysslat med

Även om det finns några ögonblick där de tre huvudpersonerna faktiskt framstår som sympatiska, är det lustigt nog brorsan som mest av alla lyckas förmedla genuina känslor.

Efter att med handen i fickan under meditationsstunden ha sagt att han inte “känner det ni snackar om”, börjar han till slut gråta när de sitter i ring och ska ge varandra kärlek. Med darrande röst ger han Linus en kram, säger att han älskar honom, och ursäktar sig för att det blir för mycket. 

“Det är helt okej, Philip. Hundra procent. Ta din tid och bara… landa”, svarar Linus när han går.

Lär Tre Pappor oss något nytt om faderskap eller manlighet, i sig? Tveksamt. Det känns mest som den typ av hobbyprojekt pappor sysslat med tillsammans i alla tider, färgat av 70-talets velourpappetrend. Men den blir, av reaktionerna att döma, ett lackmustest för andras relation till en komplex fråga.

En bläckplump som säger något om vår egen relation till något som bevisligen fortfarande väcker känslor och gör det lätt att diskutera det. 

Dessutom är den, i sin renaste och mest oförfalskade form, underhållande. Det kan vara nog så värdefullt.