I Solna utanför Stockholm röstade kommunmedborgarna i september för ett maktskifte. För första gången på 24 år får Moderaterna lämna styret och nu regeras kranskommunen av S, V, C och MP.

Och de rödgröna politikerna inledde med att sänka sina arvoden och höja kommunalskatten för att kunna satsa på skolan.

”Med en högerkonservativ regering kan kommunerna inte räkna med att få samma ekonomiska statsbidrag som vid tidigare kriser. När vi går mot tuffare ekonomiska tider, kommer tuffa omprioriteringar att behöva göras”, skriver den så kallade Solnakoalitionen i ett gemensamt handlingsprogram.

Efter att Elisabeth Svantesson på tisdagsmorgonen presenterade statsbudgeten är det många fler kommuner som kommer behöva göra den kalkylen.

18 miljarder bort från välfärden

Under hela det här året har kommunernas och regionernas samarbetsorganisation SKR sagt att kommunerna behöver hjälp för att klara vård, skola och omsorg. I förra veckan preciserade man sig: det gemensamma underskottet blir mellan 20 och 30 miljarder.

Utan stöd från staten att upprätthålla dagens nivå (tycker någon att den är tillräcklig?) väntar nedskärningar som slår rakt mot barn, äldre och alla andra vars möjlighet till ett värdigt liv bygger på att välfärden fungerar.

Så hur svarade då finansminister Svantesson på kommunernas och regionernas krav? Hur möter M, KD, L och SD en kostnadsökning på uppemot 30 miljarder?

Genom att höja statsbidraget till kommunerna med ynka 6 miljarder. Genom att samtidigt fasa ut tillfälliga välfärdssatsningar motsvarande drygt 11 miljarder.

I förhållande till Sveriges BNP skär regeringen bort 18 miljarder kronor från välfärden redan nästa år. Och samtidigt budgeterar man för att staten ska gå med 84 miljarder överskott om två år.

Lojaliteten var en bluff

Man kallar det för att spara i ladorna men det är bindgalen åtstramningspolitik som kommer få dramatiska effekter på sjukhus, i förskolor, i hemtjänsten, på barnpsykologin, i skolor och på äldreboenden.

Alla löften som gavs under pandemin om att välfärden framöver skulle komma först har brunnit upp.

Under valrörelsen – där svenska folket alltså så att sjukvården var den viktigaste frågan – åkte fritidsklädda högerpolitiker runt i Sverige och viftade med falukorvar och bensinslangar för att visa att man var lojal med vanligt folk.

– Många av oss har varken tillgång till tunnelbana eller buss utan måste ta bilen för att livet ska fungera, sa KD:s Ebba Busch när hon berättade varför hon ville sänka bensin- och dieselskatten.

Men lojaliteten var en bluff. Bensinen blir bara 14 öre billigare och miljardnedskärningarna som nu körs ut över välfärden motsvarar kring 15 000 färre anställda.

Många svenskar kommer få uppleva att den vårdcentral som man måste ha bilen för att ta sig till får sämre öppettider eller helt enkelt lägger ned.

Och många kommuner kommer, precis som Solna, nu tvingas höja kommunalskatten för att kompensera för regeringens svek.

Nu kommer klyftorna växa

Men om det ökande behovet av välfärd ska bekostas av höjd kommunalskatten innebär det större klyftor inom kommunerna. Låg- och höginkomsttagare betalar nämligen en lika stor andel.

Det betyder också större klyftor mellan fattiga och rika kommuner.

I Dorotea betalar man bland de högsta kommunalskatterna i landet.

En undersköterska i Dorotea betalar över 12 000 kronor mer per år i skatt än en undersköterska i Solna, där man trots skattehöjningen har lägst skatt i hela landet.

Det Ulf Kristersson, Jimmie Åkessons, Johan Pehrsons och Ebba Buschs gett Sverige genom sin första statsbudget är alltså stora neddragningar, höjda skatter, större klyftor, kommunala underskott, växande vårdköer och sämre arbetsmiljö för alla som jobbar inom välfärden.

Det är faktiskt motbjudande.