Det är snart mellanårsval till den amerikanska kongressen och de Förenta Staterna är inte eniga alls.

Enligt en ny undersökning tycker 41 procent av Joe Bidens väljare och 52 procent av de amerikaner som röstade på Donald Trump att det är dags att bryta upp unionen och låta liberala delstater och konservativa delstater bilda två nya länder.

Den här djupa och för USA existentiella bristen på enighet manifesterades den 6 januari 2021 när högerextrema med våld attackerade kongressbyggnaden Kapitolium, symbolen för USA som union.

Få känner den här djupa splittringen bättre än Aftonbladets kulturredaktör Karin Pettersson, som studerat i USA och skildrat landets politiska söndring i åtskilliga texter. Men i Sverige vill hon motarbeta enigheten. ”Enighet som politiskt mål, säger ni. Jag anmäler härmed min bestämda oenighet, för detta projekt måste aktivt motarbetas”, skriver hon om Tidö-avtalet och kulturminister Parisa Liljestrand (M) Aftonbladet.

Sverige är inte USA

Sverige är inte USA. Vi har vant oss vid en grundläggande gemenskap. Medborgarskapet och känslan av tillhörighet har sammanfallit för de flesta. Men så är det inte nödvändigtvis längre.

Sverigedemokraten Björn Söder ifrågasätter om judar och samer också kan vara svenskar.

Partiet Nyans kampanjar för hädelselagar och sprider konspirationsteorier om ”LVU-missbruket” i stadsdelar som har en svag koppling till en gemensam samhällskultur.

Den kollektiva identiteten behöver upprättas, i form av en multietnisk nationalstat.

Kulturradikal kritik

Karin Petterssons kulturradikala kritik av idén om svensk gemenskap återfinns också till höger.

I boken Farväl till folkhemmet (Timbro förlag) ansluter sig statsvetaren och Timbro-förläggaren Andreas Johansson Heinö till visionen om ett Sverige utan krav på kladdig kulturell gemenskap. Den förnuftiga insikten om behovet av liberala fri- och rättigheter räcker, tillsammans med förmågan att förstå svensk lagstiftning.

Timbros greed is good-projekt fungerar utmärkt i ett land utan samhörighet (fram till den punkt där de högerextrema bränner ned parlamentet). Men vänsterns vision om rättvisa och materiell omfördelning kräver gemenskap.

Den utveckling Pettersson oroar sig för – exploderande ojämlikhet och att välfärdsoligarkernas lobbyister sitter i regeringen – har skett samtidigt som kulturradikaler till höger och vänster har monterat ned gemenskapen och gjort individen till det enda subjektet.

Starka individens paradis

Vi har levt i mer än femtio år med de kulturradikala idealen och normerna från 1968, ideal och normer som dessutom fått stöd av statens institutioner. Det har bidragit till att vi lever i den starka individens paradis.

Pettersson har rätt i att socialdemokratin bör bedriva en stenhård oppositionspolitik mot Tidö-regeringen. Det är rätt att protestera mot den icke-existerande klimatpolitiken, den idiotiska sänkningen av skatt på investeringssparkonton, visitationszoner och indraget tolkstöd.

Men att ta strid mot uppfattningen att ”kulturen och vår gemensamma historia utgör grunden för vår kollektiva identitet” och att kulturen ”skapar sammanhållning och ökar vår förståelse för varandra” bör S låta bli. 

Den uppfattningen är nämligen klok och välgrundad.

Joel Stade är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida.