I amerikansk populärkultur tvingas bartenders ofta dubbelarbeta som mer eller mindre frivilliga samtalsterapeuter.

Klyschan bygger på bilden om baren som både vardagsrum och tillflyktsort, där gästerna över ett glas kan beklaga sig över livets och världens orättvisor.  

Men i många av de länder där jag arbetat är alkohol olagligt. Den yrkesgrupp jag oftast och mest otvunget kommit i kontakt med är i stället taxichaufförer.  

De har också sin plats i populärkulturen. Det finns en föreställning om att det bästa sättet att få den ocensurerade sanningen om en stad är genom att lyssna på de vittnen som transporterar människor och berättelser genom dess gator.  

Några av mitt livs mest givande samtal har jag haft med just taxichaufförer. 

Vi pratar om hur det är att köra för Uber i huvudstaden och hur många länder appföretaget finns i. Sedan kommer vi oväntat in på livet.

I Qatar träffade jag Chetri Madan från Nepal som lärde mig hur migrantarbetarna hjälpte varandra genom små, förbjudna, solidaritetshandlingar. 

I Afghanistan berättade Halim, stor som ett hus och med en actionhjältes ansiktsdrag, om sin plan på att låta döttrarna gifta sig av kärlek 

I Pakistan för några veckor sedan skjutsade Habib Tereen mig till flygplatsen. 

Vi pratar om hur han tagit med sig familjen till Islamabad för att barnen ska få en riktig utbildning. Vi pratar om hur det är att köra för Uber i huvudstaden och hur många länder appföretaget finns i. Sedan kommer vi oväntat in på livet. 

Habib Tereen undrar om jag är gift. I stora delar av världen är det den första sociala fråga som ställs i ett samtal, långt innan någon eventuellt förhör sig om ditt jobb. 

Jag svarar att jag ska gifta mig i vår. Habib Tereen gratulerar entusiastiskt och frågar om hon är vacker. 

Efter mitt jakande svar blir det tyst. 

– Man måste inte vara vacker. Det är inte det viktiga, fortsätter Habib Tereen efter en stund.

– Jag tror att om man älskar och respekterar någon, då tycker man att den personen är vacker, säger jag.

Han nickar övertygat och ler med ögonen.

– Ja! Det är det som är kärlek! Det är kärlek! 

Han stannar kvar och pratar en stund efter att ha släppt av mig på flygplatsen. Sannolikt ses vi aldrig igen.

Jag har aldrig haft den typ av bartenderkonversation som finns i Hollywoodklyschan. Men åtminstone i tv-serierna verkar den bygga på envägskommunikation. I bilen har både jag och Habib Tereen delat med oss av våra liv. 

Han stannar kvar och pratar en stund efter att ha släppt av mig på flygplatsen. Sannolikt ses vi aldrig igen. Men erfarenheterna som utbyttes i framsätet bor kvar i mitt minne.

Ännu några pusselbitar för att förstå världen, ännu några vita fläckar som fylldes i. Ännu en taxichaufför jag är tacksam att jag träffade.