Åt vilket håll har det gått sedan ni startade uppropet?
– I början hände det ganska mycket. Man tog det på allvar. Vi satt i möten med två olika bostadsministrar och representanter från branschen. Men sedan har det inte hänt så mycket. När jag är ute i produktion och pratar med kvinnor får jag ofta höra att det skämtas om det: ”Får jag stå så nära eller blir det metoo då”?

Har något positivt hänt?
– Det finns lyckade projekt. Som Sila snacket, där ett byggföretag ville utbilda all personal. Efter att ha begärt in en lista på slang som användes om olika verktyg och moment insåg man att det var oerhört mycket rasism och sexism. Så startade man initiativet Sila snacket, för att ändra jargongen. Och få folk att säga ifrån. 

”Tröttnade på att bli nedvärderad”

Lämnade du också jobbet som snickare på grund av sådant?
– Ja, delvis. Jag blev utsatt för sexuella trakasserier av en arbetsledare på en taklagsfest. Men jag tröttnade också på att ständigt bli nedvärderad, inte av kolleger men av olika underentreprenörer. Att varje ny vecka behöva bevisa att jag faktiskt behärskar mitt yrke. Jag var så himla less till slut.

Är upprop en bra metod för förändring?
– Ja, vi gick ju samman. Och vi såg att det inte bara händer i byggbodar. Utan även på kontor, överallt. Det var som ett urvrål. Men det saknades planer på vad man gör sedan. Främst är ju det arbetsgivarnas ansvar, det måste börja uppifrån och ner. Det är inte majoriteten män som utsätter kvinnor, men det är de som hörs och ses. Och majoriteten måste känna sig trygg i att våga tysta dem.