Rekordinflationen på nio procent är inget vidare för ett land som har ett inflationsmål på två. Riksbanken, ser ett behov av att kyla av ekonomin och har nu höjt styrräntan med en procent.  

Samtidigt uppmanade Finansinspektionen privatpersoner att pausa sina amorteringar. Det är inte riktigt så enkelt, lät bankerna meddela. Det är inte heller lösningen på de utmaningar som svenska hushåll står inför. 

En jämställdhetsmardröm

Effekterna av en lågkonjunktur är betydligt fler än att vissa behöver dra ner på lyxkonsumtion eller ta med matlåda till jobbet. Kommer vår nya regering rå på dessa? Priset på el är förstås akut men med tanke på det ekonomiska oväder som hägrar i horisonten så behöver fler lyfta blicken. 

De kargare tiderna innebär att färre kommer ha råd att skilja sig: en jämställdhetsmardröm. Kommer detta lösa sig med ytterligare ränteavdrag på ISK-konton? Nej, det behövs fler bostäder till skäliga kostnader.  

Vad sägs om ett statligt investeringsstöd som syftar till att öka byggtakten? Intresset från höger verkar minst sagt svalt. Vad är deras svar på bostadskrisen? Och kan vi räkna med samma uppbackning till hyresgäster om hyresvärdarna lyckas gråta sig till en tioprocentig hyreshöjning? Tveksamt. 

Vem som helst kan bli sjuk

Färre kommer till exempel ha råd att vara sjuka. Otaliga söndertrasade ekonomier och liv är att vänta. Människor skadar sig på sina arbetsplatser eller på sin fritid, bränner ut sig, mår dåligt psykiskt, får komplikationer i samband med operationer och får cancer. 

Här riskerar även den som i dag har god ekonomisk beredskap att snabbt falla i grader. Med kraftigt förändrade förutsättningar att förvärvsarbeta blir vardagsutgifterna tuffa även för den välmående medelklassen. 

Lägg sedan till redan svältfödda socialförsäkringssystem där nivåerna motsvarar en allt lägre procentsats av människors faktiska inkomster. Karensavdraget är kvar för den som inte kan jobba hemifrån och vila upp sig nedbäddad framför datorn. Det kommer inte bli bra. 

Dags att driva mer än löneökningar

Arbetarfacken kommer i kommande avtalsrörelse med all sannolikhet målas upp att vara oansvariga, giriga och naiva om de kräver minsta promille över vad industrimärkets förhandlande parter sätter som normnivå. Detta trots att de som har minst halkar efter.

Det är läge att i stället sätta press på politiker att ta ansvar och kräva social trygghet. Det är ju som bekant arbetare som tar största smällen och löneökningar hjälper föga när det inte finns jobb eller möjlighet att arbeta. 

Köpkraften hos gemene svensk sjunker vilket kan förvandlas till en sysselsättningsmardröm. Personen som staplar varor i matbutiken och renoverar behöver arbetstillfällen om de ska ha ett jobb att gå till. Den där guldkanten i vardagen som nu ska sparas in på är även den någons jobb. Och inte sällan är det en person som arbetar med sämre villkor inom detaljhandeln, på ett kafé eller i andra delar av servicesektorn. 

Kräv mer av högern

Många samtal och sms om arbetspass kommer att utebli men en sak är säker: räkningarna hopar sig ändå. Cashen, dom tas, även i lågkonjunktur. Och ett hushåll drabbat av arbetslöshet kommer inte kunna stimulera den svenska ekonomin. 

Kanske är det här med a-kassa i rimlig nivå inte en så dum idé? 

Kikar vi närmare på den politik som högerflanken lovar så kan vi snabbt konstatera att dessa tre frågor med all sannolikhet inte kommer att prioriteras. Och inte heller de grupper som drabbas hårdast av det ekonomiska läget vi nu gemensamt störtar mot.

Men det behöver inte bli en total katastrof. Det som avgör är vilken grupp politiken som läggs fram syftar till att skydda och kompensera. 

Staten kan inte kompensera alla för precis allt. Men en bottenplatta vore klädsamt, även för ett högerstyre. Det är viktigt att påminna dem om det.