Låglöneslit på Pakistans skönhetssalonger

ISLAMABAD/KARACHI. Under pandemins första fas drabbades Pakistans skönhetssalonger hårt. Smittskyddsreglerna tillät inte närkontakt. Rubina var en av många som helt förlorade sin inkomst. 

Efter fyra månader kunde salongen där hon jobbar öppna igen, några dagar i veckan, och hon fick återigen ut en lön. Men bara knappt 8 000 rupier, motsvarande runt 360 kr, jämfört med 28 000 innan pandemin. 

– Jag har aldrig haft det så svårt. Det fanns tillfällen när jag och min man inte hade något alls att äta till middag, eller så åt vi bara roti (bröd). Det jag försökte hålla fast vid var att betala skolavgiften så att barnen kunde gå kvar, säger hon.

Rubina bor i landets största stad Karachi. Där drabbades enligt branschföreningen för skönhets- och frisörsalonger 50 000 anställda av nedstängningar mellan mars och maj 2020. För dem fanns ingen fackförening att kontakta och ägarna såg till sina egna intressen.  

Kristna dominerar skönhetsbranschen

Rubina är massör och bland de bästa i Karachi. En entimmessession med henne kostar 6 000 rupier, runt 270 kronor, och en vanlig dag tar hon emot sex kunder. Ändå tjänar hon bara omkring 1 250 kr i månaden. Om inte arbetsgivare gör några avdrag, vill säga.

– Det kan hända för vad som helst. En gång använde jag mer massagekräm än vad ägaren tyckte var lämpligt och kostnaden drogs från min lön, berättar Rubina som är 35 år och mamma till två tonårsdöttrar.

– Och hon kollar oss på minuten när vi kommer på morgonen. Om vi är sena drar hon av för det också, trots att vi inte får extra betalt för övertid. 

Hennes inkomst är familjens enda. Döttrarna bor och studerar på en klosterskola. På så vis kan Rubina arbeta hela dagen och göra hembesök när salongen stänger.

En gång använde jag mer massagekräm än vad ägaren tyckte var lämpligt och kostnaden drogs från min lön.

Merparten intervjuade i den här artikeln är kristna, Pakistans tredje största religiösa grupp efter muslimer – som utgör 96 procent – och hinduer. Kristna dominerar inom skönhetsindustrin. Ingen vet riktigt varför, men det har varit så länge och blivit en del av det pakistanska samhället.

De muslimer som finns i branschen är främst frisörer och sminkörer – eller ägare. De flesta kristna i Pakistan är liksom personerna i det här reportaget låginkomsttagare. Kristna som tjänar bättre lämnar ofta landet.

450 kronor i månadslön

Aliza Inderias arbetar vid en salong i huvudstaden Islamabads finaste kvarter. När pappan hamnade på sjukhus med covid var hon tvungen att sluta skolan för att hitta en inkomst. Då var hon 16 år och eftersom det är olagligt att anställa personer under 18 år hade hon svårt att hitta jobb. Men på salongen där hon nu gör olika behandlingar hade andra i personalen insjuknat och arbetskraft behövdes. Under nedstängningen skickades hon ut på hembesök hos kunder.

Aliza Inderias upplever att hon behandlas väl av den nuvarande arbetsgivaren, särskilt när hon jämför med ett kort tidigare inhopp på en annan salong.

– Där blev vi regelbundet utsatta för verbala övergrepp och ägaren påminde oss hela tiden om att hon gjorde oss en tjänst som betalade lön.

Vid den första salongen tjänade hon 10 000 rupier, runt 450 kronor, i månaden för sex arbetsdagar i veckan. Nu tjänar hon 15 000 rupier för samma arbetstid och verkar vara nöjd, trots att den lagstadgade minimilönen är 20 000 rupier. 

Dubbla jobb försörjer familjen

Aliza Inderias och hennes kollega Saqib Masih talar båda positivt om sin arbetsgivare. Ändå är de måna om att artikeln inte ska publiceras i Pakistan. 

Saqib Masih gör manikyr, pedikyr och fönar hår för en månadslön på 20 000 rupier. Men då jobbar han sju dagar i veckan. På natten arbetar han på ett callcenter vilket ger ytterligare 22 000 rupier. 

Han slutar klockan 04 på morgonen, sover fyra timmar och går sedan till salongen för att börja jobba klockan 10. I och med inflationen promenerar han numera till jobben för att spara pengar, trots att temperaturen är runt 40 grader.  

– Jag började jobba när jag var 17 år och lever i dag väldigt inrutat. Jag går till jobbet, kommer hem, sover och sedan till nästa jobb. Om det finns några pengar kvar efter att vi har köpt mat måste jag tänka på mina yngre syskons kläder och behov. 

”Vi var hungriga”

Saqib Masih ser  äldre och tröttare ut än sin ålder. När han berättar om sin situation under pandemin blir rösten svag. Matbristen i hemmet var svår under de fyra–fem månader som Pakistans första nedstängning varade.

– Vi var hungriga. Först stängde salongen och när den öppnade på distans var det bara kvinnor som skickades på hembesök. De kunde fortfarande tjäna en viss lön, men jag var bara hemma.

Saqib Masih är det äldsta barnet i en sjubarnsfamilj där bara pappan lever och inget syskon arbetar. 

– Min arbetsgivare skickade mig lite matportioner som stöd och det är jag tacksam för. Men vi hade inga pengar, säger han. 

Jag kunde tjäna mer pengar på två dagar än min månadslön på salongen.

Rundade chefen – tjänade mer

40-årige Kamran Nasir är den enda intervjuperson som inte är kristen. Han föddes som muslim, i dag är hans religionstillhörighet mer oklar. Kami, som han kallas, arbetar som sminkör och frisör. Pandemin var svår även för honom. Samtidigt innebar den nya insikter.

Under nedstängningen hade han ingen inkomst alls. När salongen öppnade två, sedan tre, dagar i veckan kunde han få halva sin ordinarie lön. Men i samma veva hörde vissa av hans kunder – utan arbetsgivarens vetskap – av sig och bad honom komma hem till dem. För första gången fick Kami betalt för värdet av sitt arbete.

– Jag kunde tjäna mer pengar på två dagar än min månadslön på salongen. Om jag tar 4 000 rupier för en hårklippning så går det direkt i min ficka. Ibland tänker jag att nedstängningen också hade sina fördelar, säger han.

”Kanske kan göra något på egen hand”

På salongen kostar en hårklippning 5 000 rupier, runt 220 kronor, och kunderna betalar från 20 000 rupier och uppåt för Kamis hårbehandlingar.  Samtidigt tjänar han själv bara 40 000 rupier, närmare 1 800 kronor, i månaden. Det motsvarar vad salongen kan få in på två timmar av hans arbete.

Nu när pandemin bedarrat är det färre som hör av sig direkt till honom. Att klippa, färga och slinga hår skapar mycket röra i kundernas hem. Ändå bär Kami med sig känslan av möjligheter.

– Pandemin innebar månader av extrem utsatthet men den perioden visade mig också att jag kanske kan göra något på egen hand. Det var först då jag insåg hur många kunder jag hade. Jag började tänka större. Kanske skulle jag en dag kunna starta en egen salong. 

Översättning: Karin Elfving.