I höst ska Ängskolan i Skene utanför Göteborg byggas om för flera hundra miljoner kronor. Trots att bygget knappt har börjat har det redan blivit 20 miljoner dyrare. Det är inflationen och de efterföljande kostnadsökningarna som driver på det.

Det är inte bara i Skene inflationen stökar till det. I nästan varenda svensk kommun slår kostnadsökningarna ner som bomber. När Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, i våras presenterade sin senaste ekonomirapport landade resultatkalkylen för 2023 i ett rejält underskott.

Sedan dess har inflationen ökat ännu mer och den krossar kommunernas ekonomi. Värdet av skatteintäkterna urholkas av skenande priser på i stort sett allt: transporter, energi, livsmedel, byggkostnader, städning, snöröjning, underhåll av parker och vägar.

Skolmaten en miljon dyrare

Ett exempel: I Uppsala blir en månads skolmat nästan en miljon dyrare än vad man budgeterat för.

Kommunerna får kraftigt ökade kostnader när skulden för intjänade pensioner för tidigare anställda måste räknas upp. Riksnormen för ekonomiskt bistånd – det som ibland kallas socialbidrag – räknas upp i takt med inflationen och riskerar också bli en utgiftsbomb.

Priserna ökar men kommunernas ansvar minskar inte. Barn och ungdomar behöver barnomsorg och utbildning. De äldre behöver äldreomsorg och sjukvård. Det kommer att behöva byggas förskolor, skolor, äldreboenden och vårdplatser.

Och det kommer att behövas personal. Massor av personal. Det kostar pengar. Pengar som kommunerna inte har.

– 2023 blir ett väldigt kostsamt år. Vi kommer att få en mycket snabb förändring från jättestarka resultat ner till ett stort fall. Så snabb förändring har jag inte varit med om tidigare, har SKR:s chefskonom Anna Wallenskog sagt till tidningen Dagens Samhälle.

Ändå är det är, på sätt och vis, en tillbakagång till det normala.

De svenska kommunernas kris var den melodi till vilken Sverige marscherade rätt in i coronakrisen.

Ett klassamhälle på lerfötter

Under vintern 2019 började riksdagens partier buda mot varandra om vem som var villig att ge mest pengar till välfärden, i form av statsbidrag till kommuner. Bara någon vecka innan covid-19 klassades som en samhällsfarlig sjukdom enades V med den blåbruna oppositionen om en extra ändringsbudget för att stärka den svenska välfärden.

Sen slog pandemin till och avslöjade föregångslandet Sverige som ett klassamhälle på lerfötter.
Sjukvården brast. Äldreomsorgen brast. Och staten var tvungen att spruta pengar över kommunerna.
”Fortsätter vi att göra som vi alltid har gjort, så kommer det också gå som det alltid har gått. Sverige måste alltså tänka om”, sa Ulf Kristersson i augusti 2020

”Vi ska inte tillbaka till hur allt var förut. Vi ska bygga något bättre”, sa Stefan Löfven samma månad.

Nu är vi ändå här, tillbaka i allt var förut – men med rekordinflation. Och den här valrörelsen är det ingen partiledare som pratar om den kommunala välfärden.

Visst pratas det om att kommuner och regioner ska få mer ansvar. Fler barn ska in i förskolan och tidigare, det ska bli fler språkförskolor och lovskolor, fler barn ska få diagnoser och stöd, SFI ska bli bättre, kollektivtrafiken ska bli gratis för unga och studenter.

Men pengarna – hur det ska finansieras – pratas det väldigt lite om.

Snålhet skapade krisen

Inför sitt sista förslag till statsbudget hösten 2021 aviserade dåvarande finansminister Magdalena Andersson att statsskulden snabbt måste ner på en för-pandemisk nivå. Nu har Mikael Damberg tagit över på Finansdepartementet och inget har egentligen ändrats. Sverige måste snabbt komma tillbaka till överskott i statsfinanserna är budskapet. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson håller med om det.

Det är ju precis det här som skapat krisen i välfärden. Varje krona som gått till att amortera på statsskulden är en krona som kunde ha gått till att anställa lärare, krympa förskolans barngrupper eller säkra bemanningen av äldreomsorgen.

I våras presenterade Kommunal och LO en rapport där man konstaterar att det kommer behövas ytterligare 102 000 anställda inom vård, skola och omsorg om fyra år. Under den kommande mandatperioden måste välfärden förstärkas med över 200 miljarder.

Varför pratar inte fler politiker om hur de ska få fram de där pengarna? Nej, i stället pratar högern om att skatterna ska sänkas.

Ska Sverige ha någon välfärd att tala om behöver kommunerna höjda anslag från staten.

Om Magdalena Andersson får fortsätta som statsminister efter valet är det svårt att se att hon har något viktigare uppdrag.