När hela Sverige förra veckan vältrade sig i orden ”ickevästlig” och ”utomnordisk” kunde varje rättrogen konservativ politiker jubla.

Just denna aspekt har ju extremhögern, och på senare tid även moderater, liberaler och kristdemokrater, länge försökt trumma in som det enda viktiga i debatten om våra förorter.

Ut med tjat om utbildning, inkomstfördelning, sociala satsningar, arbetstillfällen och annat trams.

Nej, etnicitet och hudfärg ska lyftas fram. Där och endast där, ligger problemen i våra utsatta områden, anser den konservativa högern.

Och det bästa sättet att styra över debatten till etnicitet och ursprung är att endast fokusera på statistik som lyfter fram just etnicitet och ursprung.

Att som i Danmark bygga statistiken på ”västliga” och ”ickevästliga” invånare är alltså ett medvetet val för att visa landets väljare vad som är den viktigaste parametern.

Det statistiska urvalet är inte neutralt.

Valet av statistik styr politiken.

Statistiken styr politiken

I Sverige är Sverigedemokraternas ständiga tjat om att Brottsförebyggande rådet, Brå, måste ta fram statistik över kriminalitet hos svenskfödda och invandrare ett exempel på samma strategi.

Brå har redan tagit fram sådan statistik, och som SD och alla andra i hela Sverige redan vet är kriminaliteten i invandrartäta förorter högre än på andra håll.

Men för SD är det viktigt att ständigt fokusera på denna variabel och utesluta alla övriga. Därför upprepar man kravet, om och om igen.

Men det är långt ifrån bara extremhögern som använder selektiv statistik för att styra politiken.

När den borgerliga Alliansregeringen 2007 avskaffade förmögenhetsskatten så förbjöd man kort därefter Statistiska centralbyrån att ens samla in statistik över folks förmögenheter.

Över en dag försvann överklassens undanstoppade miljarder in i dolda rum där vår statistikmyndighet förbjöds träda in.

Alliansen ville få slut på debatten om Sveriges allt större förmögenhetsskillnader.

Och till stor del har man också lyckats.

Även arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv och alla deras tankesmedjor använder selektiv statistik för att försöka styra politiken.

Sänkt a-kassa leder till sänkt lön

Ett favoritområde är att försöka visa att höjd a-kassa leder till att arbetslösheten ökar. Det går faktiskt att få fram ett sådant möjligt teoretiskt samband. Men det kräver att man i den ekonomiska modellen för in ”allt annat lika”, det vill säga att ingenting annat påverkas eller ändras.

Men allt annat är inte lika.

Sänks a-kassan påverkas en rad andra variabler, som företagens konkurrenskraft, utbildningsnivå, strukturomvandlingen med mera. I slutänden ser vi att i verkligheten påverkas inte arbetslösheten. Däremot sänks lönerna om a-kassan sänks.

Men alla dessa andra variabler struntar Svenskt Näringsliv i. Man destillerar fram ett teoretiskt samband som inte syns i verkligheten, och konstruerar utifrån detta debattartiklar och påverkansoperationer mot politiker.

Syftet är att sänka lönerna genom att få politikerna att sänka a-kassan.

Vinklade jämförelsedatum är ett annat sätt att ljuga med statistik.

Bland moderater och högertroll på sociala medier cirkulerar till exempel just nu en statistisk graf som visar att tillväxten i Sverige efter pandemin ligger långt under många av våra viktigaste konkurrentländer. Budskapet är att Sverige sackar efter och behöver en ny regering.

Men Sverige sackar inte efter.

En statistisk lögn

Tack vare den socialdemokratiska regeringens massiva stöd till svenska företag och svenska anställda lyckades Sverige ta sig igenom pandemin utan att vår starka ekonomi gick samma nedgång till mötes som många andra länder.

När nu dessa andra länder kravlar sig upp efter de nedgångar Sverige undvek, så ser det ut som om Sverige inte har samma tillväxt.

Men det är en statistisk lögn.

Så visst, bland de kriminella gängen finns det många första eller andra generationens invandrare. Som Brå redan visat är det statistiskt säkerställt.

Men medan SD och andra organisationer på högerkanten, och moderater som trånar efter regeringsmakten, endast lyfter fram denna aspekt och vrålar ”ALLT ANNAT LIKA!” måste ett parti som också vill ändra på situationen konstatera att allt annat inte är lika, vare sig det gäller arbetstillfällen, inkomst, sociala satsningar, vårdcentraler, behöriga lärare eller tillgång till myndigheter.

Eller för den delen inte heller a-kassan, eller den ekonomiska utvecklingen efter pandemin.

Sambandet är uppenbart: Högerns och arbetsgivarnas vinklade användning av statistik syftar alltid till att förstärka klassamhället, aldrig till att göra livet bättre och säkrare för Sveriges arbetare.