”Jag har svårt att styra min egen tid, det är mycket inrutat och uppbokat. Jag tycker också det är onödigt att åka taxi, att man liksom inte köper tjänster utan försöker göra det själv.”

Så förklarar LO:s ordförande Susanna Gideonsson i en intervju med Arbetet varför hon är arbetare och inte tjänsteman. Dessutom jobbar hon dubbelt så mycket som en vanlig tjänsteman.

Tja, hur mycket man åker taxi brukar traditionellt inte vara det som definierar människors klasstillhörighet, men okej. Att svara på vad en arbetare är och huruvida man själv är en är inte
det lättaste. Men i svensk statistik och politisk debatt brukar man ändå räkna dem som har yrken som organiseras i ett LO-förbund som arbetare.

Det finns andra definitioner, förstås.

Klassamhället finns och består

Arbetarklassen är en grupp människor som statistiskt sett har samma förutsättningar, möjligheter, makt och inflytande i ett samhälle. Den amerikanske sociologen Erik Olin Wright har hävdat att samhällets klasser kan förstås utifrån vilket inflytande de har över ekonomin och produktionen, var i produktionskedjan de befinner sig, vilken ställning de utifrån sin kompetens har på arbetsmarknaden och vilken inkomst de får av samhällets produktion.

Lite teoretiskt möjligen, men låt oss pröva det på några typiska företrädare för arbetarklassen.
En sotare, en barnskötare eller en kassörska. Hur påverkar deras arbete deras kroppar? Vilken möjlighet har de att styra över sin arbetssituation? Vilken frihet ger deras arbete dem i det övriga livet? Hur blir det med sjukdagar, friskvårdsbidrag, utlandssemestrar, resor till fjällen och pension? Kan de ta en långlunch eller sköta olika ärenden på arbetstid? Eller, tja, okynnesåka taxi. Och vilket liv får dessa människors barn?

Klassamhället finns. Klassamhället består. Och trots att många partier kämpar om arbetarväljarnas
röster är det få som har politik för arbetarklassens livsvillkor.

Maktlösheten växer

I sitt sista verk Att förstå klass konstaterade Erik Olin Wright – han avled 2019 – att jämlikhet aldrig diskuterats så mycket som under 2000-talets första decennium. Frågor om människors lika rättigheter – oavsett kön, etnicitet, sexualitet eller kroppsliga funktioner – stöts och blöts nästan hela tiden.

Men den avgörande komponenten för ett jämlikt samhälle – klass – har nästan helt städats bort. Och detta samtidigt som klasskillnaderna ökat i hela västvärlden, med benägen hjälp av socialdemokrater, liberaler och konservativa.

Det är i ett sådant politiskt klimat SD kunnat växa fram. Högerpopulister får utrymme när de traditionella politiska motsättningarna stökats undan och där stora samhällsfrågor – utarmningen av glesbygden, den växande segregationen, förslumningen av arbetsmarknaden, skolmisslyckandet och ett växande antal fattigpensionärer för att ta några exempel – inte diskuterats på djupet. Maktlösheten som kommer
ur det har populister förmått exploatera genom att mobilisera väljare utifrån vad de anser om islam, brott och straff eller drivmedel.

Hur blir det med karensavdraget?

Men om vi är överens om att klass inte är någon identitet utan handlar om människors ställning i produktionen så kan man påminna om att SD eller andra extremister inte kommer att lösa några verkliga problem för arbetarklassen. Inte minst därför att de är allierade med Moderaterna som företräder en brutal högerpolitik där de som har mest ska få mest.

Om Magdalena Andersson, som leder vad som en gång var arbetarklassens massparti, vill
vinna arbetarväljarna måste hon stå för något annat, något större.

Först och främst måste hon klargöra att löftena om höjd a-kassa och förstärkt pension
kommer hålla för en regeringsbildning och inte förhandlas bort i något nytt januariavtal.

Men hur blir det egentligen med karensavdraget? Blir det några nya satsningar på bostäder som
vanligt folk har råd att bo i? Kommer gig-ekonomin regleras? Socialförsäkringssystemen stärkas? Hur tänker Socialdemokraterna skapa de allra bästa förutsättningarna för alla att få ett jobb?

Det förpliktigar att säga att man vill driva politik för arbetarväljarna. Visar man det inte i
handling och i förhandling är risken stor att väljarna genomskådar en. Och så stor fallhöjd har Socialdemokraterna inte längre, trots det senaste årets opinionsuppgång.