Mycket pekar på att valet i höst kommer att avgöras av hur det går för våra minsta riksdagspartier. Miljöpartiet kämpar med att nå fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna. Men det blir ingen sosseledd regering om de inte kommer in.

Samtidigt verkar valet komma att handla om saker som de gröna inte uppfattas ha bäst svar på. Högre el- och bensinpriser, stigande bolåneränta och dyrare mat. Väljare som ser sina ­löpande kostnader rusa kanske inte är beredda att konsultera Miljöpartiet. Snarare tvärtom.

De politiker som misslyckas med att ta människors oro och ilska på allvar straffas, något som Miljöpartiet blivit varse.

Att känna ett avstånd, eller rakt av ilska inför vissa politiska aktörer är egentligen inget konstigt. Att en politiker talar om biologisk mångfald i ett träsk medan man själv oroar sig för sin arbetslöse son eller för att klara sina räkningar kan kännas som en direkt provokation.

Men det finns ett samband mellan dessa två problem: båda handlar om exploatering och båda drabbar arbe­tare hårdast. Oavsett om det är jordens resurser eller människor som sugs ut är det alltid de som har mest som också tär och tar mest. Tyvärr hamnar MP:s kommunikation oftare i att både fokusera på och klandra individer än att gå på de riktiga klimatbovarna.

Men det spelar ingen roll hur verklighetsfrånvända förslag MP lägger fram. Utan dem finns bara en blåbrun röra som vill montera ner välfärden, av­skaffa arbetsrätten och göra skillnad på folk och folk både genom klassfientlig politik och på etniska grunder.

Det är ingen slump att det från höger­sidan nu görs försök att tona ner hur det står till med våra klimatmål och med Sveriges löntagare.

Vi har en oroväckande hög arbetslöshet. Många hankar sig fram på korttidskontrakt. Arbetsförmedlingen är inte längre ett seriöst alternativ för den som söker jobb på grund av både ovärdiga avstånd och undermåligt stöd. ­Klimatet kan inte heller vänta men ändå sätter man sig på tvären.

I ett borgerligt styrt Sverige ökar ­avståndet till politiken ytterligare. Det blir nedläggningar av samhälls­service på mindre orter, marknads­logik inom ­skola och välfärd som gynnar tät­befolkade områden och rika, samt sämre socialförsäkringar.

Ovanpå det finns ingen seriös politik för att klara någon form av klimatmål eller energiförsörjning, varken på kort och lång sikt.

Vid maktskifte kommer det inte att bli enklare för den som jobbar. Kanske kommer bensinskatten att sjunka något. Men att som svensk räkna med att moderatledaren Ulf Kristersson ska leverera en bättre ­välfärd eller skola är naivt.

Elbilspremier och andra höjda klimat­ambitioner kanske ändå inte är så ­farligt i jämförelse.