Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Så upphörde landets sämst bevarade hemlighet att vara en hemlighet när Magdalena Andersson på söndagen berättade att Socialdemokraterna anser att Sverige ska ansluta sig militäralliansen Nato.

Därmed är saken i praktiken politiskt överspelad. Den folkomröstning som den här sidan föreslagit som ett sätt att förankra och skapa legitimitet kring beslutet blir det inget med.

Ändå var det mycket intressant att äntligen få ta del av de socialdemokratiska argumenten för ett Nato-medlemskap. Hittills har de ju uteblivit och i stället har man som väljare gjort bäst i att närläsa socialdemokratiska ledarsidor. Det är ju det närmaste man kommit arbetarrörelsens analys av risker och vinster med ett Nato-medlemskap.

Men i dag kom så partiets egna motiveringar: Sveriges försvarsförmåga skulle försvagas om Finland går med i Nato utan oss. En fortsatt svensk alliansfrihet skulle kräva försvarsanslag på flera hundra miljarder årligen. Alternativet till Nato är alltså både dyrt och dåligt.

Alliansfrihet var iskall realism

Sena argument, men fullt begripliga. Särskilt i kontrast till hur högerpartierna under våren lallat runt i någon sorts Nato-idealism.

Ulf Kristersson talar om Nato som om det vore en värdegemenskap mer än något annat. Johan Pehrson verkar tro att vi ska gå med i Ronald Reagans krig mot ondskans imperium. Det är nog också den prilliga idealismen som gör att högern inte kan förstå Sveriges historiska agerande när krig och storkonflikter kommit oss nära.

Ja, Sverige stod upp för alliansfrihet när en rysk ubåt strandade i Karlskronas skärgård. Vi behöll vår alliansfrihet när Sovjetunionen gick in i Ungern och Tjeckoslovakien och tillsatte lydregeringar.  Vi valde alliansfrihet under Berlinblockaden. Vi valde alliansfrihet under Kubakrisen och under Able Archer-krisen. Vi valde alliansfrihet när Ryssland annekterade Krim och gick in i östra Ukraina.

Det gjorde vi inte på grund av naivitet eller välvillighet utan en iskallt realistisk insikt om hur Sveriges geografiska läge påverkade vårt lands säkerhet. Under Tage Erlander och Olof Palme var Sverige i allt väsentligt en garnison med välfärd och socialförsäkringar. Med samma självklarhet som Sverige stod upp mot kolonialism, nyfascism och rättsvidriga krig skaffade vi oss världens starkaste flyg­vapen, en ubåtsflotta och en försvarsmakt med hundratusentals soldater.

Vi gav upp neutraliten

Sveriges säkerhetspolitiska linje har alltid handlat om rikets överlevnad, om hur vi undviker krig och hur vi undviker att oräkneliga män och kvinnor dödas och traumatiseras på slagfält. Det har handlat om en strävan efter att alla människor som bor i Sverige ska få leva sitt liv i fred och få dö gamla efter ett meningsfullt liv.

Hjälper oss ett Nato-medlemskap i den strävan? Efter Rysslands invasion av Ukraina är det svårt att se ett annat svar än ”ja”.

För 12 år sedan fattade en enig riksdag (SD hade ännu inga mandat) beslut att ställa sig bakom den så kallade solidaritetsförklaringen. Den säger att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om ett annat EU-land eller ett nordiskt land angrips militärt.

Där och då lämnade Sverige definitivt neutralitetspolitiken, men vi höll fast vid den militära alliansfriheten. Det har inneburit att vi haft svårt att planera för hur vi skulle kunna agera tillsammans med andra länder vid en militär konflikt i närområdet. Nato är nämligen det enda sammanhang där en sådan planering sker.

Nästan allierade med Finland

Det har ändå gått att leva med, inte minst tack vare de omfattande försvarssamarbeten Sverige har med andra stater och organisationer. Under två årtionden har Sverige dessutom successivt kommit allt närmare Nato. Vi har deltagit i Natoledda insatser i Libyen och i Afghanistan. Vi samövar med alliansen och kan ta emot Natotrupp. Men vi deltar inte i försvarsplaneringen.

Sveriges avtal och överenskommelser med Finland har i allt utom namnet haft karaktären av en militär allians. När Finland nu valt att gå med i Nato ändras förstås läget fullständigt. Lägg till detta att Ryssland, ett grannland, uppträder på ett sätt som hotar hela världens rättsordning.

Om en konflikt i vårt närområde skulle bryta ut (i klartext: Ryssland angriper de baltiska staterna, Polen eller Finland) kommer Sverige påverkas på grund av vårt geografiska läge. Kontroll av svenskt territorium (i klartext: Gotland) kommer ha avgörande strategisk betydelse för alla som deltar i konflikten.

Då är det helt enkelt inte rimligt att Sverige fortsätter stå utanför det enda existerande militära samarbete som hanterar den gemensamma säkerheten i vårt närområde.

Visst, processen och förankringen kunde fått ta längre tid – opinionsmätningarna visar ännu ingen tydlig majoritet för ja till Nato och många väljare är fortfarande osäkra. Visst, vilken roll Nato kommer spela i de uppseglande konflikterna i Stilla havet hade förtjänat en mycket öppen och framåtblickande diskussion. Visst, ilskan från Turkiet om Sveriges hållning till det kurdiska folket sätter fingret på vad ett Nato-medlemskap kan kosta.

Håll idealisterna borta

Allt detta är sant. Men nu är det hög tid Sverige börjar diskutera vad vi vill i Nato. Vilken sorts medlemskap vill vi ha, vilken sorts Natopolitik vill vi föra?

Vi vet att Socialdemokraterna anser att Sverige ska ställa krav på att inga kärnvapen och permanenta Natobaser får placeras på svenskt territorium. Det är samma förbehåll som Danmark och Norge har. Det är utmärkt, men svensk arbetarrörelse måste nu se till att vi som land inte blir mindre ambitiösa eller mindre tydliga vad gäller vårt försvar av folkrätt, mänskliga rättigheter, nedrustning och fred.

Svensk vänster måste helt enkelt hålla högerns alliansidealister stången och se till att Nato-landet Sverige fortsätter att vara Sverige.