Avgå som ordförande för S-kvinnor, Strandhäll
Om Annika Strandhäll inte står bakom S-kvinnors politik borde hon avgå, skriver Arbetets ledarskribent.
Den interna Nato-diskussionen är i full gång inom Socialdemokraterna. Överallt i landet hålls stora digitala samlingar där lokala representanter leder en diskussion med sina medlemmar. Intresset är stort, mötena välbesökta och i vanlig ordning går åsikterna om både politik och organisatoriska vägval isär.
S-kvinnors ordförande (tillika Sveriges klimat- och miljöminister) Annika Strandhäll intervjuades i tisdags i TV4 angående S-kvinnors ställning i NATO-frågan. Hon konstaterar att S-kvinnor inte bytt fot i Nato-frågan och inte tänker omvärdera den sedan tidigare fastslagna linjen; att Sverige ska vara alliansfritt. Nej, helt enkelt.
Få argument emot Nato
Strandhäll kostar inte på sig särskilt många motargument – trots att hennes medlemmar, S-kvinnoföreningar och distrikt presenterat en rad under de senaste veckornas intensiva diskussioner. Flera av dem har avfärdats som naiva, världsfrånvända och Putinvänliga för sin hållning. Den drygt fem minuter långa intervjun rymde blott ett enda argument; det gamla vanliga “alliansfriheten har tjänat Sverige väl över tid” samt att S-kvinnor tyckt detta länge och hänvisar till organisationens historia.
Följdfrågorna som ställs i TV4 är förhållandevis snälla och inte alltför ifrågasättande. Strandhäll får frågan om de dubbla stolarnas dilemma och hur hon ser på sina två roller som ordförande för Socialdemokraternas feministiska gren och som statsråd. Hennes svar – att det är vanligt med dubbla stolar inom S – leder inte till några följdfrågor trots att det varken är ett svar eller en förklaring (utan snarare ett deppigt konstaterande).
Självständiga sidoorganisationer gynnar S
Socialdemokraterna har sidoorganisationerna S-Studenter, SSU, Tro och Solidaritet, HBT-s och S-kvinnor. Dessa organisationer har ofta lyckats väl med att mobilisera och organisera både medlemmar och väljargrupper som står längre ifrån S idag. De har även egna reformagendor och starka, självständiga röster inom partiet.
Sidoorganisationerna har fått en plats att yttra sig i det verkställande utskottet för att kunna bevaka intressen för underrepresenterade och erkänt viktiga grupper för Socialdemokraterna. Här har kritik internt lyfts och synliggjorts som del av en gemensamt antagen och brett accepterad strategi.
Denna struktur och opartiskhet har för många fungerat både som ett kliv in i Socialdemokraterna och som en blåslampa inom ett parti som inte sällan anklagats för att hålla beslutsfattande och makt inom en liten grupp betrodda. De har strategiskt behövt hålla ihop för att kunna stå emot majoritetens åsikter inom både i partiet och i partiledningen. Och regeringen, förstås.
S-kvinnor bortfintade av sin egen ordförande
Strandhäll själv tonar ner fenomenet när hon säger att det snarare är regel än undantag med dubbla stolar. Med samma resonemang skulle en partiledning kunna avfärda behovet av kvinnlig representation eller behovet av en feministisk reformagenda (“det är ju snarare regel än undantag att dessa lyser med sin frånvaro”).
Den maktdelning ett folkrörelseparti säger sig förespråka är som bortglömd. Den feministiska sidoorganisationens ordförande (tillika statsråd) säger att de är villiga att ställa sig bakom sitt parti, oavsett utfall. Och vips så var stridsyxan nedgrävd och socialdemokratins feministiska gren helt bortfintad redan innan det hettat till på riktigt. Något inflytande kan de nu bara drömma om.
Varför ska nu S-kvinnor driva någonting alls, när deras förbundsordförande säger att husfriden i partiet går före och att hennes regeringsuppdrag är viktigast? Och varför ska hon nu sitta kvar när hon öppet säger sig backa beslut som går tvärsemot S-kvinnors?
Kanske behöver den som frågar ut en Socialdemokrat vara någon som själv har försökt påverka inifrån i den svenska socialdemokratin för att rätt frågor ska kunna ställas och ansvar utkrävas. Fortsätter det så här kommer det med all sannolikhet finnas en hel drös peppade, politiskt uppgivna personer med ett sug att utkräva ansvar av sittande företrädare. Tills dess kan vi konstatera att både den feministiska rörelsen och fredsrörelsen inom S är helt offside.