Hur ska frågan om ett eventuellt svenskt Natomedlemskap avgöras så att beslutet blir både välgrundat och demokratiskt förankrat? 

Det ska det inte, tycks en majoritet av våra riksdagsledamöter anse. 

Frågan ska helst avgöras under det här riksmötet, den ska inte prövas av partidemokratin och för och emot ska överhuvdtaget inte mötas. Regeringskansliet kucklar med oppositionens partiledarstaber och om ett par veckor får vi veta hur det blir. 

Här är en av de kanske viktigaste frågorna i modern tid uppe till behandling. Ett beslut som kommer att förändra Sveriges förhållande till och ställning i omvärlden för överskådlig framtid ska tas. Och medborgarna ska knappt inte bjudas in i processen. 

Varför?

Litar inte på medborgarna

Ett skäl tycks vara att om Nato blir en fråga i riksdagsvalet så är det dåligt för Socialdemokraterna.

Ett annat skäl tycks vara att om Nato blir en fråga i en folkomröstning så kan Ryssland kuppa valet.

Man tar sig för pannan. Hur kan våra politiker ha så fruktansvärt uselt självförtroende? Och sån brist på tilltro till valmanskåren? Och sån enorm tilltro till Putin-regimens förmåga att kortsluta världens kanske mest välfungerande demokrati?

Låt oss vara ärliga. Sedan 24 februari 2022 existerar inte den europeiska säkerhetsordning som varit utgångspunkten för Sverige sedan Sovjetunionens kollaps. Det är självklart att det kräver omvärderingar och vi är många som är långt mer positiva till ett svenskt Natomedlemskap vi varit tidigare. Helt enkelt för att argumenten mot medlemskapet är så mycket svagare i dag.

Nya skyldigheter till nya länder

Men ändå. 

Att ansluta Sverige till Nato kan inte skötas som om det gällde ett påveval. Det är ett skeende som placerar Sverige i en helt ny säkerhetspolitisk logik och där en konsekvens är att många svenska män och kvinnor kan komma att dödas. Det är vad som händer i krig. Då måste det finnas utrymme för väljarna att säga sitt, efter en seriös och öppen debatt.

Under två årtionden har Sverige successivt kommit allt närmare Nato. Vi har till och med deltagit i Natoledda insatser i Libyen och i Afghanistan. Men även om Sverige redan samövar med alliansen och kan ta emot Natotrupp så deltar vi inte fullt ut i den gemensamma försvarsplaneringen. Vi saknar dessutom det inflytande och rätt till skydd som en medlemsstat har.

Som medlem skulle det förändras, givetvis. Som Natomedlem kommer vi också ha skyldigheter mot stater vi inte har några skyldigheter mot i dag.

Enligt stadgarna kommer Sverige behöva ställa olika förband till förfogande för Natos militära planläggning. Vi måste upprätthålla och utveckla vår förmåga att stå emot en väpnad attack. Vi måste helt enkelt satsa stora belopp på den egna försvarsmakten – inte bara för att vi själva vill det utan för att andra stater kräver det. 

Vi skulle antagligen få ta emot andra alliansländers trupper i vårt land och kanske kommer vi förstärkas militärt med luftvärn. Kanske kommer någon av de nya Natobaser som USA anser bör byggas i Europa hamna på svensk mark. Går Finland med i samma veva som Sverige så kommer vårt grannland behöva försvara en 130 mil lång Natogräns mot Ryssland. Självklart påverkas hela den militära geografin i norra Europa av sådant.

Kärnvapen nu en fördel

Ett Natomedlemskap kan också komma att förändra Sveriges roll i världen. När Svenska Freds- och skiljedomsföreningen frågade Alexandra Völker, socialdemokrat som tills nyligen satt i försvarsutskottet, om vad militär alliansfrihet är i praktiken lyfte hon Sveriges erkännande av Palestina. Svenska Freds tolkade Völker så här: ”Att erkänna Palestina hade enligt henne varit otänkbart om Sverige varit med i Nato”.

Sverige kommer också behöva fundera på hur vi ser på kärnvapen. Historiskt har vårt land verkat för nedrustning men kärnvapen är en helt central del i alliansens samlade avskräckningskraft. Natoländernas regeringschefer bekräftade principerna i fjol där man sa att ”Nato har tagit steg för att avskräckningsförmågan med kärnvapen förblir säker och effektiv”. Går Sverige med i Nato blir vi sannolikt en del av organisationens planeringsgrupp för kärnvapenpolitiken. Alla medlemsländer – utom kärnvapenmakten Frankrike – deltar nämligen där.

När Finlands statsminister Sanna Marin (S) besökte Stockholm tidigare i april talade hon om kärnvapen som en fördel med ett finländskt Natomedlemskap.

Vad tycker Magdalena Andersson?

Vad tycker svenskarna?

Ska vi kriga i Asien?

Allt det här är saker vi måste vi kunna diskutera, öppet och frimodigt. Ministrar och partiledare måste kunna berätta vad de anser, varför de anser det och våga möta väljarna.

Dessutom bör faktiskt någon av de politiker som i det öppna eller fördolda nu förespråkar ett inträde som ett skydd mot Ryssland erbjuda oss sina tankar om den eventuella Natomedlemmen Sveriges plats i världen om 10 eller 20 år.

Precis som Aftonbladets Niclas Vent noterat, så glunkas det redan i den säkerhetspolitiska debatten om hur Europas försvarsmakter ska hjälpa till i ett framtida krig om Taiwan. Samtidigt har Stillahavsnationen Salomonöarna denna månad slutit en säkerhetspakt med Kina. USA varnar för allvarliga konsekvenser om Kina etablerar militära styrkor på öarna.

USA, Storbritannien och Australien har nyligen slutit en säkerhetspakt, Aukus, som bland annat ska utveckla en hypersonisk robot ihop. EU – som ju Natolandet Storbritannien inte längre är medlem av – gillar inte alls pakten. Varför? Därför att den ses som ett symptom på en förskjutning där Natos funktion som den yttersta garanten för Europas säkerhet rubbas. Hur påverkar detta Sverige?

Natodebatten är av naturliga skäl fokuserad på vad som sker här och nu i Sveriges närområde men ska vi överge 200 års alliansfrihet så behövs det nog lite längre perspektiv.

Fråga folket först

I mitten av maj avslutas den så kallade säkerhetspolitiska dialogen inom Socialdemokraterna och senast den 24 maj fattar partistyrelsen det avgörande beslutet om S ska ändra sig om Nato. Allt pekar på att partiet kommer göra det. Där och då finns det en betryggande parlamentarisk majoritet för att ansluta Sverige till militäralliansen. Men innan någon ansökan skickas in så bör frågan gå till medborgarna.

Ett eventuellt svenskt medlemskap i Nato måste ha omfattande stöd från landets befolkning. Det är till och med ett medlemskrav. Men det räcker inte med att Aftonbladet och Expressen gör opinionsundersökningar i rådande informationsunderskott.

Vi medborgare måste få utöva vår demokratiska påverkan över detta viktiga beslut och vi måste få ett underlag för att kunna ta det beslutet. Först och främst är det en fråga om legitimitet och förtroende. Går vi med i Nato är det viktigt att alla, också de som är på den förlorande sidan, kan erkänna att man har mätt folkets åsikt på riktigt.

I en demokrati är en valrörelse – med dess debatter, folkbildningsinsatser och utfrågningar – det vanliga tillfället att mäta folkets åsikter.

Att gå med tar minst ett år

När Socialdemokraterna nu tycks vända och bli för medlemskap så borde det argumentet bli starkare. Den socialdemokratiska önskan om att Nato inte skulle med in i valrörelsen byggde ju på att partiet var emot medlemskap och att man trodde man skulle förlora väljare på det. Om nu Socialdemokraterna är för finns det väl inget skäl att gömma undan frågan från väljarna.

Men om S ändå vill ha en riksdagsvalrörelse där ingen pratar Nato och där Magdalena Andersson slipper stå på samma sida som Ulf Kristersson och Ebba Busch när framtidens försvars- och säkerhetspolitik diskuteras i september så finns lösningen där. Utlys en folkomröstning. 

Folkomröstningen om kärnkraft hölls 23 mars 1980, nästan precis sex månader efter riksdagsvalet 1979. Men behöver en folkomröstningsvalrörelse pågå så mycket längre än en extra riksdagsvalrörelse, som pågår i tre månader?

Det är ändå för lång tid, kanske någon invänder. Men hur snabbt kan det gå? När Krister Bringéus fick i uppdrag att förutsättningslöst utreda Sveriges säkerhetspolitiska situation uppskattade han att en svensk anslutningsprocess till Nato skulle ta 12-15 månader. Det är det snabbaste scenariot. Det är alltså inte så att vi hamnar under Natos paraply i övermorgon om vi går med i morgon.

Så träd fram ur skuggorna nu, politiker. Våga fråga folket om Nato i riksdagsvalet eller i en folkomröstning. Då kan vi och våra folkvalda stöta och blöta frågan på allvar.

Och vill Magdalena Andersson känna att hon har folkets mandat att ansluta Sverige till Nato så finns det faktiskt inget annat sätt.