I många landsbygdskommer är tillgången till centrala välfärdstjänster otillräcklig. Efter BB-nedläggningen i Sollefteå 2016 ställde sig många landsbygdsbor frågan: Kan jag bosätta mig var som helst i landet och ändå förvänta mig välfärdsstatens service?

Inför höstens riksdagsval har partierna återupptäckt landsbygden. Det brukar de göra lagom till att valrörelsen drar igång. En utnött slogan som ofta hörs är “Hela landet ska leva”. Därför är regeringens nya reseavdrag, som presenterades idag, ett välkommet förslag. Tanken är att människor som har längre pendlingsavstånd ska få en större skattelättnad för sina resor, oavsett färdmedel.

Men efter att ha skärskådat vårens landsbygdsdebatt kan jag konstatera att diskussionen dels är ytlig, dels saknar ett vänsterperspektiv. Istället tycks det som om politikerna och expertpanelerna är mest intresserade av att klistra olika etiketter på landsbygdsborna. Bruna, konservativa. Dieselluktande, jaktgalna. Inte undra på att vi så sällan ser en debatt om den urbana normen och landsbygdens värdeskapande.

Landsbygden som politisk taktik

Hur kunde det till exempel komma sig att den svenska bärindustrin gick på knäna under pandemiåret 2020? Jo, bärplockares usla arbetsvillkor avskräcker oss svenskar så till den grad att inhemska arbetare inte är aktuellt. Istället är vi beroende av de tusentals människor som varje år reser hit från nordöstra Thailand för att arbeta i bärindustrin. 

Att fokusera på landsbygdsborna som en politisk taktik, det må vara ett riskfyllt projekt för ett parti idag. Dessutom saknas det sannolikt förutsättningar för att få till en debatt om hjärtlandet på samma sätt som skett i USA. Men de som oroar sig för att Vänsterpartiets delvis nya politiska retorik, med landsbygdsbor som målgrupp, ska få stora väljargrupper  att känna sig exkluderade, de oroar sig i onödan.

Bara för att socialismen och feminismen inte är det första man ropar ut, betyder det inte att man tappar väljare i storstaden. Nooshi Dadgostars vänsterpopulism, till exempel bränsleuppgörelsen med M och KD, har stor potential att väcka liv också i andra frågor, som ägande och resursfördelning. Frågor som i dag är så gott som avpolitiserade i landsbygdsdebatten. 

I samhällstidskriften Fronesis nya temanummer om landsbygden diskuteras visserligen inte Vänsterpartiets nya strategi, däremot finns i numret en intressant redogörelse av de senaste decenniernas landsbygdspolitiska utveckling. Skribenten heter Jörgen Johansson och är docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. En av hans slutsatser är att landsbygdspolitiken på det hela taget har misslyckats. Som exempel nämner Johansson EU:s landsbygdssatsning “Leader”.

Jakten på en progressiv landsbygdspolitik

I Fronesis skriver han: “Man blir bättre på att driva projekt, men inte på att utjämna ojämlikheten mellan stad och land.” Han menar att landsbygdsprogrammen i dag främst står för en konserverande politik, och talar om nyliberala experiment präglade av kortsiktighet. Trots all retorik om att hela Sverige ska leva påstår Jönsson att strukturerna har förblivit intakta.

Johan Jönsson efterlyser en debatt om hur en annan landsbygdspolitik kan se ut och det är lätt att hålla med honom. Olika landsbygdsområden har som bekant olika behov. Så vilka prioriteringar bör göras? Vilka principer bör gälla för användning av landsbygdens resurser? Vad menar vi med en hållbar landsbygdsutveckling? 

För att kunna besvara de frågorna måste vi först och främst bryta med det urbana tolkningsföreträdet. När det kommer till landsbygden definieras den alltid, på olika sätt och i olika institutioner och myndigheter, i relation till staden. I och med det kan man märka att det är staden som är norm och landet som är undantaget. Vi pratar här om en urban norm, som skapar relationer och attityder till fördelningspolitik. 

Så låt oss en gång för alla slå fast att landsbygdsfrågan vare sig handlar om konservatism eller om staden och landet, utan om vilka som får resurser och vilka som blir fråntagna resurser. Det är, kort sagt, en jämlikhetsfråga.

Johan Frick praktiserar på Arbetets ledarredaktion inom ramen för Aftonbladets ledarskribentsutbildning.