RECENSION. ”Vi borde skaffa lite crystal meth innan vi drar”, säger en musikproducent till Yung Lean medan turnébussen puttrar på en parkering någonstans i den amerikanska södern.

Jag sitter i soffan och varvar dokumentärfilmen Yung Lean: In my head om den svenske rapparen Yung Lean med Moa Romanovas nya serieroman På glid och slås av att turnélivet inte bara är främmande – det är fantasy.

I synnerhet Moa Romanovas hysteriskt roliga (och aningen oroande) serieroman som handlar om den gången hon hängde med kompisarna Åsa och Lina, som utgör punkduon Shitkid, på deras USA-turné.

Det är en svindlande historia om barndomsvännerna som slaggar i gästrummet hemma hos Jeff Pinkus från bandet Butthole Surfers, hamnar i slagsmål på spelningar, knäcker näsan, knäcker tillbaka näsan.

Och så knark på det.

Tjack, gräs, pinsamma trekanter och kreativ amatörgynekologi i en turnélivsskildring så dekadent att den får Hunter S Thompsons mest drogstinna gonzoreportage att se fisförnämt frikyrkliga ut.

Jag zappar tillbaka till Yung Lean-dokumentären.

”Lean vill ta syra på Disney World”, säger någon. Och vi ser skakiga bilder från parkeringar och nöjesfält. Exakt var vi befinner oss är svårt att avgöra. I en svettig feberdröm misstänker jag.

I en post-fysisk värld där jag först nu börjar bli bekväm med att krama om mina vänner framstår de här historierna lika verklighetsförankrade som Star Wars. Men det svenska turnélivet har alltid sett ut så här, plus/minus metamfetaminet förstås.

Det är en svindlande historia om barndomsvännerna som slaggar i gästrummet hemma hos Jeff Pinkus från bandet Butthole Surfers, hamnar i slagsmål på spelningar, knäcker näsan, knäcker tillbaka näsan.

Jimmy Håkansson

I sin bok Turnéliv som släpptes i fjol har den gamle Okej-journalisten Anders Tengner samlat turnéanekdoter från några av landets mest folkkära pop- och rockorkestrar. Bland annat den om hårdrockarna i Europes knullturné genom 80-talets folkparker.

”Det var köbricka som gällde”, hälsar bandets trummis Ian Haugland i Tengners bok.

Och hur var det egentligen med den där skrönan om när grabbarna i Hep Stars körde ihjäl en cyklist utanför Östersund på 60-talet?

Mörkret är också närvarande i Moa Romanovas På glid.

När Shitkid-Åsa plötsligt försvinner och är borta i flera dagar i sträck sjunker Moa ihop i trädgården. Jeff Pinkus, som de sover hos, sätter sig bredvid och försöker trösta henne. Att försvinna i flera dagar för att sedan dyka upp från ingenstans med byxorna bak och fram ingår i turnélivet, säger han.

Men Moa oroar sig. Hon minns sin barndomskamrat som försvann, och återfanns livlös i skogen.

I Yung Lean-dokumentären In my head blir allvaret ännu mer påtagligt.

”Har du någonsin rökt kokain”, frågar någon i en scen som känns som att trilla ner för en trappa av dåligt omdöme.

Det ena leder till det andra i en händelsekedja som är lika oförutsägbar som uppenbar.

Yung Lean blir intagen på psyket efter en överdos och turnémanagern Barron Machat kör in i en trafikskylt och omkommer. När drogdimman lättar visar den febriga drömmen sig vara en mardröm.

Men i fallet med Shitkid löser det sig. Åsa hade bara låst in sig med en heroinist i ett par dagar och tagit crystal meth. Puh!