Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Det har runnit mycket vatten och sytts många stygn sedan jag skrev Innan floden tar oss, min debutroman och bästsäljare som skildrade textilindustrin i Bangladesh.

Ändå går pulsen omedelbart upp nu, när jag ska dyka ner i Bangla-världen igen för att rapportera att nio år gått sedan katastrofen Rana Plaza. 

Jag sitter här och googlar. Läser och känner hur adrenalinet stiger, hur jag får svårt att andas. Tydligen hade jag glömt hur detta ämne berör mig, hur ursinnet liksom tar fart över hur fundamentalt orimligt detta är. 

Utfattiga kvinnor som tjänar 0,6 procent av vad t-tröjan de syr kostar i handeln, medan 59 procent går till återförsäljaren. Kopplingen mellan deras 16-timmarsdagar och sovspiltor och våra kräsna shoppingrundor. Så bisarr.

Tydligen hade jag glömt hur detta ämne berör mig, hur ursinnet liksom tar fart över hur fundamentalt orimligt detta är.

Vi tar det kort: Jag passerade Rana Plaza flera gånger under mina år i Bangladesh 2004–2008. Fabriksbyggnaden låg så att man ofta körde förbi när man skulle ut från stan. Den såg ut som alla andra textilfabriker. Grå betong, små butiker i nedre botten, dammigt, upplyst med ilsket blå lysrör på natten. Men Rana Plaza var större och högre än de flesta andra.

När nyheten kom 2013 att Rana Plaza kollapsat – och en av historiens dödliga industriolyckor med 1 134 omkomna var ett faktum – hade min roman som gestaltar just en textilfabrik som rasar precis släppts i pocket.

Jag bjöds in till tv-soffor för att besvara frågan: ”Men hur kunde du veta vad som skulle hända?”

Det sorgliga svaret var att det hände hela tiden. Men i mindre skala. Jag tror att tre textilfabriker rasade och två brann under mina år i Bangladesh. Men då dog ”bara” 41 kvinnor, eller 104 kvinnor eller 67 kvinnor. Och det blev bara en blänkare i svensk press. 

Men nu handlade det om 1 134 människosjälar, begravda under betonggolv och kvävda i små fickor av luft med väggar över sig. Skrik som först var förtvivlade och sedan tystnade, barfota räddningsmanskap med hackor och bambupålar.

Bilderna som kablades ut var brutala och med ens var allt ljus riktat på textilindustrin i Bangladesh. Vad pågick egentligen där, i fabrikerna som syr våra kläder? Sprickor hade synts i väggarna på byggnaden dagen innan och ändå hade textilarbetarna tvingats in på sina pass. Man visste alltså vilka risker som förelåg. 

”Aldrig igen”, tänkte vi som kände till Bangladesh. ”Nu kommer förändringen.”

I dag, nio år senare, har bara en bråkdel av de skadestånd som först förhandlades fram efter Rana Plaza betalats ut. Vissa företag har inte betalat en spänn.  

Åren går, nytt vatten rinner och nya stygn sys. Bangladeshs textilarbetare är fortfarande ”världens billigaste människor.

I januari i år inleddes rättegångarna mot de 41 personer som står åtalade för mord efter katastrofen, men det är inte knutet till skadeståndsanspråken. 

Och vad hände med de 2 500 textilarbetare som skadades för livet? Jag hittar knapphändig information på Action Aids hemsida – 67 procent var år 2018 fortfarande oförmögna att arbeta för att försörja sig. 

Åren går, nytt vatten rinner och nya stygn sys. Bangladeshs textilarbetare är fortfarande ”världens billigaste människor”.