Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Jag är tillbaka i Lviv, Ukraina efter att ha rest runt i de södra delarna av landet några dagar. 

Här känns det nästan surrealistiskt. Trots att det pågår ett fullskaligt krig i vissa delar av landet känns livet nästan normalt här i Lviv. 

Familjer är ute och spatserar med sina barn. Affärer, restauranger och bensinmackar är öppna, bussar och spårvagnar går som vanligt. Man handlar med kreditkort. Man köar framför bankomater för att ta ut kontanter. 

Några gånger per dag drar flyglarmet igång och varnar för inkommande robotar. Men de flesta verkar inte reagera och struntar i att söka sig till skyddsrummen.

När jag frågar om hennes man kan hon inte hålla tillbaka sina känslor. Stora tårar trillar nerför hennes kind.

Lviv har blivit en slags knutpunkt för flyktingar. Det märks tydligt på järnvägsstationen, dit många som tvingats fly undan krigets härjningar kommer. De känns igen på blicken som ser rakt igenom en och ögonen som är livlösa. I den blicken kan man avläsa sorg, hopplöshet och skräck. 

I en liten stad en timmes bilväg från Lviv träffar jag en 24-årig kvinna som lyckats fly undan den ryska attacken med sin mamma och sin treårige son. 

Jag känner igen blicken. När jag frågar om hennes man kan hon inte hålla tillbaka sina känslor. Stora tårar trillar nerför hennes kind. 

Hon gråter ljudlöst och berättar viskande att hon inte vet var han är. Han var anställd på gatukontoret och sysslade med att reparera el och vatten i Kharkiv. Men nu har det gått nästan en månad sedan de talades vid senast på telefon. 

Hennes lille son tittar på henne med stora, undrande ögon. Mamman smeker ömt hans kind och tittar bort för att han inte ska se hennes tårar. 

Om roboten avlossats från ett fartyg i Svarta Havet tar det 45 minuter innan den når fram. Om den kommer från Belarus når den sitt mål en kvart tidigare. 

Jag pratar med en mamma, som är i 30-årsåldern, medan hennes tioårige son sitter bredvid henne. Hon hinner inte mer än att presentera sig när min tolk uppmärksammar mig på att flyglarmet gått. 

Det finns en app som larmar när en missil eller ett plan närmar sig, om roboten avlossats från ett fartyg i Svarta Havet tar det 45 minuter innan den når fram. Om den kommer från Belarus når den sitt mål en kvart tidigare. 

Mammans ansikte stelnar. Hon drar sonen bestämt i handen och för honom ut i korridoren. Byggnaden de bor i saknar källare och skyddsrum. Korridoren är det säkraste stället. 

Sonen försöker se oberörd ut, men hans kroppsspråk säger något annat. Han klänger på sin mamma. Jag gör en kort intervju med modern. Jag känner att de behöver vara för sig själva. Tillslut ljuder signalen för faran över, jag åker tillbaka till Lviv. 

Dagen därpå väcks världen av krigets vanvett och skoningslöshet, till nyheten om den massakern i Butja och de fruktansvärda bilderna av civila som avrättats med nackskott, bakbundna och misshandlade och med tydliga tecken på tortyr. 

Apokalypsens ryttare närmar sig med död och förintelse i sitt släptåg.