Ekeroths och Karlstens välgörenhetsturism förstör bara för Ukraina
Det går att göra helt fel, eller helt rätt om du vill hjälpa ukrainare på flykt. Men rätt är kanske inte att ta selfies vid gränsen, skriver Lina Stenberg.
Lina Stenberg om Kent Ekeroth och Emanuel Karlstens initiativ.
KOMMENTAR. Rysslands invasion av Ukraina har väckt ett enormt engagemang bland svenskar. I allt det hemska är det både fint och rörande. En sådan blixtsnabb reflex av solidaritet bör uppmuntras och lyftas.
Men dessvärre kan det också bli så himla fel. Något vi redan sett prov på.
Det mest extrema exemplet var när SD-kopplade Kent Ekeroth med sin högerextrema tidning Samnytt åkte till ukrainsk-polska gränsen. Där tog han selfies och förklarade varför ukrainska flyktingar var riktiga, till skillnad från de som kommer från Mellanöstern.
Men många fler har gjort samma miss. Benjamin Dousa och hans högersmedja Timbro var lite väl snabba. Först lejde de en buss tillsammans med högerpopulistiska sajten Nyheter idag, vilket ledde till en Twitterstorm.
Efter att ha kriskommunicerat åkte de till samma landsgräns som Ekeroth för att dela ut ihopsamlade ”förnödenheter”. Detta så klart inte utan en påkopplad berättelse om kapitalismens seger över kommunismen i öst.
Goda intentioner, ja säkert. Men busstrippen var mest ett PR-stunt. Högst sannolikt inte heller det bästa eller mest kostnadseffektiva sättet att hjälpa.
En ytterligare dimension här är hur starkt det kolonialistiska arvet är. Hur synen på oss själva i relation till vår omvärld, särskilt till öst och syd, blir tydlig.
En annan som gjort samma resa till samma gräns är journalisten Emanuel Karlsten. Under några dagar i förra veckan åkte han dit, ”inte för att bistå med mat eller förnödenheter. Utan för att förstå.”
Och denna inställning är minst sagt problematiskt.
Men, tänker säkert många, Karlsten har 53 000 följare på Facebook. Har han inte ett viktigt uppdrag? Och visst, de publicerade bildernas på ukrainare i nöd har säkert fyllt en funktion.
Säkerligen är också Karlstens nyfikenhet och behov av ”att fatta” något många kan känna igen sig i.
Men det finns en fin linje här som bör uppmärksammas. Där godhetsturistande i en krigszon som ett slags självförverkligande faktiskt kan göra mer skada än nytta.
I ett Facebook-inlägg från i fredags skriver Emanuel Karlsten, nu hemkommen, om hur han har uppnått sitt syfte med resan. Han har förstått och fått perspektiv: ” Flyktingar har gått från att vara abstrakta facebookposter, till att bli människor med lån, husdjur och köksrenoveringar”, skriver han.
Och kanske är det bra att de insikterna förmedlas på Facebook. Eller så uppmuntrar han bara ännu fler att åka. Att ta sig till gränsen för att själva ”förstå” och få perspektiv.
Faktum är att resandet till gränsen är tanklöst och oansvarigt. Det förmedlar felaktiga signaler, särskilt när det finns annat som på riktigt gör nytta.
Det första är att skänka pengar till erfarna organisationer som redan har verksamhet i området och som har den bästa kunskapen om vad som behövs.
Det andra är att inte åka dit.
Förklaringen är egentligen helt logisk. Dels blir det för trångt när bilar och privata transporter ska tävla om att nå fram till samma smala gränsposter, till samma överfyllda flyktingläger.
De indivduella transporterna bidrar bokstavligen till ett kaos som försvårar för de stora hjälpsändningarna att nå fram. Samma sak gäller med media. Självklart ska reportrar och fotografer finnas där för att rapportera.
Det är inte enkelt att kritisera människors vilja att hjälpa, för i grunden är det ju bara positivt. All välvilja bör uppmuntras, särskilt i de tider vi nu befinner oss i.
Men också här kan det bli för trångt, även här krävs en viss prioriteringsordning.
En till anledning till varför vi ska hålla oss hemma är att det är viktigt att de nödställda får det som behövs. Att medicin, utrustning och mat når fram. I tid och till dem med störst behov.
Det säger sig självt hur kontraproduktivt det blir när sådana akuta transporter ska trängas med lastbilar fyllda med säg gosedjur.
Ekeroths, Dousas och Karlstens Ukrainaresor är intressanta och symptomatiska för hur man inte ska hjälpa.
Dels handlar det om hur samtidens fokus på sociala medier har fått allt att handla om att verkligheten måste fotograferas och finnas digitalt för att alls existera.
Och selfie-kulturen är i sig bara en påbyggnad på den så långtgående individualismen. Den närmast totala liberalisering där individen är den centrala komponenten som samhället kretsar kring.
Logiken blir således: om du inte själv en del av det som sker, då sker det inte.
Faktum är att resandet till gränsen är tanklöst och oansvarigt. Det förmedlar felaktiga signaler, särskilt när det finns annat som på riktigt gör nytta.
En ytterligare dimension här är hur starkt det kolonialistiska arvet är. Hur synen på oss själva i relation till vår omvärld, särskilt till öst och syd, blir tydlig.
Det är svårt att inte tänka på ”the white man’s burden”, ett uttryck myntat av Rudyard Kippling för att förklara västvärldens överlägsna syn på övriga världen.
Lika mycket kommer uttrycket ”white saviour-complex” in i bilden. Hur viljan att hjälpa spontant blir att ”åka ner” och dela ut sådant som man tycker att ”de behöver” – och, vilket är det värsta, sedan förväntar sig tacksamhet tillbaka.
Det är inte enkelt att kritisera människors vilja att hjälpa, för i grunden är det ju bara positivt. All välvilja bör uppmuntras, särskilt i de tider vi nu befinner oss i.
Men vilka handlingar den viljan leder till och vilka konsekvenser de handlingarna får behöver diskuteras.
För det kan ju bli mer eller mindre bra, särskilt om vi faktiskt sätter dem som tar emot hjälpen i centrum. Utgå ifrån de flyende ukrainarnas behov. Det måste vara viktigare att göra bästa möjliga nytta än att ta en selfie vid gränsen.
