Det har gått några år sedan statsminister Fredrik Reinfeldt inför den politiska och ekonomiska eliten i Davos förklarade att svensk industri var ”basically gone”.

Det är inte riktigt lika länge sedan företagsekonomen Kjell A Nordström – som kamperat ihop med Moderaternas tidigare propagandaminister Per Schlingmann – slog fast att allt utanför Stockholm skulle komma att vara ”skräpytor” lagom till år 2050.

– Om du åker dit, kommer du hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.

Ja, det förra årtiondets dynamiska höger var rent fientligt inställd till industrin – som ju händelsevis sysselsätter människor som råkar bo på ”skräpytor – och det märktes på politiken.

Det ska löna sig att arbeta

Nya jobb skulle skapas genom att lönerna pressas nedåt i lågproduktiva sektorer. Det var därför vi fick jobbskatteavdraget. På så sätt fick människor med arbete mer pengar i plånboken utan att deras löner för den saken höjdes. Skattesänkningen har i stället hållit tillbaka löneökningarna.

I kombination med en försämrad a-kassa skulle det göra arbetslösa mer benägna att acceptera jobb med låga löner. Så skulle fler arbeten växa fram på restauranger, i kaféer, i skattesubventionerade rut-företag och i andra serviceyrken där man aldrig kommer kunna betala ut särskilt höga löner.

Lägg till detta en stor invandring, en förfallen integrationspolitik och en nedrustad arbetsmarknadspolitik och det blir bingo för antisociala ingenjörer.

Den springsjas-ekonomi som formligen exploderat under de senaste åren är ganska precis vad de ”nya” Moderaterna drömde om för mer än ett decennium sedan. Över allt på gatorna i större städer syns matbud i grälla uniformer skynda fram på cyklar och mopeder. I portuppgångar och på villagator flår människor som letar efter bråte. Lönerna och arbetsvillkoren är ofta under all kritik. Det ska, som det heter, löna sig att arbeta.

Skillnad i synen på arbete

Samtidigt pågår något annat.

I förra veckan meddelade batteritillverkan Northvolt att de tar över Kvarnsvedens pappersbruk i Borlänge. Man räknar med att kunna anställa cirka 1 000 personer. Det är nästan dubbelt så många som fick gå när papperstillverkningen stängdes i fjol.

Tidigare i år har kunde Northvolt ihop med Volvo berätta att de satsar 30 miljarder kronor i en ny fabrik på Hisingen. Volvo ska dessutom investera 10 friska miljarder i sin bilfabrik i Torslanda. I Luleå håller SSAB, LKAB och Vattenfall på att göra ståltillverkningen fossilfri. LKAB-gruvan satsar dessutom på att snart kunna exportera fossilfritt järn.

Det säger något väsentligt om skillnaderna i ambitionsnivå och synen på arbete mellan den gamla moderatledda regeringen och de S-ledda regeringar vi haft sedan 2014. Stål utan kol, storskalig batteriproduktion och liknande projekt blir inte av utan statliga stöd och satsningar i form av exempelvis industriklivet och gröna krediter.

Ändå är långt ifrån allt frid och fröjd. Precis som Ingvar Persson skriver i Aftonbladet så är det inte skatterna, nivån i a-kassan eller sjukförsäkringen som bromsar framväxten av nya industrier i Sverige. ”Det är långa och osäkra tillståndsprocesser, brist på utbildad arbetskraft och bostäder. Och naturligtvis osäkerheten när det gäller tillgången till ren energi.”

Var ska folk bo när jobben kommer? Hur ska de resa till jobbet? Vad ska de sysselsätta sig med efter jobbet? Och hur gör vi egentligen när vi samtidigt har en arbetsmarknad där allt fler jobbar under helt ohållbara ekonomiska och sociala villkor?

Att industrin inte är ”bascially gone” är uppenbart. Utifrån den insikten är det dags att återupprätta idén att basically ska vara trygg för alla och att samhället ska vara starkt för alla.