När vet man att man har blivit en fullfjädrad karriärkvinna i Stockholm? Kanske när man passerat 30 och sitter i ett mycket allvarligt samtal med sin sambo om möjligheten att frysa in sina ägg.  

Det samtalet hade jag i julas. Sedan spenderade jag ett par nätter med att maniskt googla runt på frysningskliniker. Det är dyrt att frysa ägg. Runt 35 000 kronor, sedan en kostnad på några tusenlappar för varje år man har dem hos kliniken, frysta och oanvända.

Det är ändå billigare och mer överkomligt än att få tag på en barnvänlig lägenhet i storstaden innan man fyller 40.  

Dagens Nyheter räknade i veckan ut att för att få in en fot på bostadsmarknaden i Stockholm behöver man ha stått i hyreskön i 11 år. Ska man köpa en etta behöver man 400 000 i kontantinsats. Ändå ger det inte hela bilden. Till exempel måste man ha fast jobb eller bevisat trygg inkomst för att få banklån – båda allt ovanligare företeelser på arbetsmarknaden. Lönen behöver dessutom vara hög, hur ska man annars ha råd att betala tillbaka miljonlån? Treor är dyrare än ettor. 

Klockan tickar – priserna skenar

Förra året kom en larmrapport från Handelskammaren om att samhällsviktiga yrkesgrupper inte längre har råd att bo i Stockholms län. Polis, brandman, undersköterska? Den här staden vill inte ha dig. Du är för fattig.  

Medelåldern för förstagångsföderskor i Stockholm är 30,9 år. Själv tänkte jag alltid att jag skulle vara lika gammal vid min första födsel som min egen mamma var när hon fick mig. Det var en tröstande tanke mellan studier, kärlek, tvivel, jobb och bostadsjakt genom 20-årsåldern. Min mamma var 32. Jag hade tid. Nu är jag äldre än vad hon var. Fryskliniken informerar mig om att ju tidigare före 35 man fryser in sina ägg desto bättre kvalitet har de. Efter 35 blir det dessutom dyrare. Klockan tickar plötsligt snabbare än vad till och med bostadspriserna hinner skena. Jag har sett kurvorna, efter 35 dippar fertiliteten rejält. Riskerna går upp, för både föderska och foster.  

Inom tre år vore det alltså bäst att ha den stora kontantinsatsen, det fasta jobbet, lånelöftet, lönen, tryggheten. Det är då jag inser att jag måste köpa mig tid. 35 000 är ändå mindre än hundratals tusen. Att jag känner mig som någon sorts Sex and the City-karikatyr får jag bara leva med. Den här världen är absurd. Inte längre byggd för att leva i. Inte för mig och ännu mindre för polisen eller undersköterskan.  

Ägghets gör inte bostäderna billigare

I Storbritannien har förstföderskornas medelålder gått upp i rasande takt. Fler kvinnor än någonsin fyller 30 utan att ha fött barn. 1971 saknade bara 18 procent av 30-åringarna barn. I dag är hälften, 50 procent, barnfria. Vissa frivilligt, andra inte. Trenden ser liknande ut i hela västvärlden och Japan. Särskilt i storstäderna. Det förklaras också på liknande sätt överallt: ökad jämställdhet har gett kvinnor frihet och karriärvägar. Karriärvägarna är allt snårigare. Bostadsmarknaden allt svårare. Vi pluggar längre. Gifter oss senare. Att etablera sig i samhället tar längre tid för vår generation än vad det var för våra föräldrar av rent materiella skäl.  

Vissa forskare menar att tonåren i västvärlden inte längre slutar vid 19. Vi är ungdomar tills vi fyller 24, minst, om man räknar in livets alla faser i barndom där man är beroende av sina föräldrar, ungdom då man slår sig fri, söker sig fram, studerar, vuxenliv då man är etablerad, och ålderdom.  

Frågan debatteras med jämna mellanrum. Lika ofta dyker snusförnuftiga läkare och socialpolitiker upp och vill berätta att vi kvinnor måste förstå vilka risker vi tar som väntar. Som om det vore en fråga om att sakna kunskap. Tro mig, vi vet. Men hur mycket jag än tittar på den där riskkurvan, hur mycket fryskliniken än hetsar mig om äggavgrunden efter 35, så blir inte arbetsmarknaden tryggare eller bostäderna billigare. Tvärtom.