”Svensk höger mår verkligen skit”

IDÉDEBATT. Vad händer när politiknördar inte förstår sig på samtiden? De mår skit. Och just nu mår svensk höger verkligen skit.

Som politiknörd vet jag själv hur det kan vara. Morgonen den nionde november 2016 vaknade jag till att min CNN-fulstream slocknat och datorn dött. Ändå hoppade jag till. USA hade valt Hillary Clinton till president. En ny era väntade och USA skulle ta ett kliv åt vänster. 

Åtminstone trodde jag så tills jag greppade mobilen och möttes av ett sms: 

”Payam. Vad är det som händer!?? /mamma.”

Blandningen av ångest, illamående och surrealism som följde var inte att leka med. Det var först när jag insåg varför det omöjliga blivit möjligt som jag fann ro. Och hopp.

Den viktigaste lärdomen av fenomenet Trump kommer inte främst från segern över Clinton utan att från det faktum att han lyckades bli republikanernas kandidat. Det var trots allt runt femton andra kvalificerade republikaner som kandiderade. 

En betydande faktor som i princip aldrig nämns är att Trump var den kandidat som stod överlägset längst till vänster i den ekonomiska politiken. 

Framtiden skapas inte av sig själv och den vinns inte av de passiva. Machiavellis viktigaste medskick var inte bara att ha tur, det var att skaffa sig tur. Att agera i stället för att reagera

När övriga republikaner ville sänka skatten för de rika menade Trump att de rika, inklusive han själv, borde betala mer. När övriga kandidater tävlade om att skära i olika socialförsäkringar sade Trump nej.

Donald Trump blev republikanernas kandidat för att de övriga kandidaterna var en rad högernissar som gick till val på en djupt opopulär, och för många i arbetar- och medelklassen, obegriplig politik. 

Han avfärdade nyliberalismen, gick till vänster i ekonomiska frågor och vann. Den avskyvärda sexismen och rasismen spelade stor roll i att få valet att handla om kulturkriget där vänstern ofta sköt sig själva i foten. 

Det bidrog till Clintons fall, men utan klivet till vänster i ekonomisk politik hade Trump aldrig blivit president.

Tidigare samma år hade Storbritannien röstat för Brexit. Vad som även där tycktes vara en efterfrågan på något högerextremt visade sig i efterhand delvis vara en efterfrågan på mer demokratisk kontroll och pengar till sjukvården; det vill säga vänsterpolitik. 

Vad har hänt sedan dessa två världsomdanande händelser?

2018 förlorade högern valet i Sverige. Året därpå förlorade de i Danmark och Finland. 2020 förlorades USA och förra året fortsatte det med Norge och Tyskland. 

Idag styrs hela Norden samt Tyskland (och i princip USA) av socialdemokratiska regeringar. Sist det hände var för 21 år sedan. 

I år är det val i Portugal där ännu en valförlust väntar för högern. I Australien och Brasilien likaså. Därefter är det Sveriges tur. Är det någon som tror att högern skulle vinna just här? 

Nej. Till och med högern själva har gett upp hoppet.

Häri ligger en paradox. För samtidigt som delar av vänstern gnäller över att samtiden präglas av högervindar är det högern som gnäller över att de förlorar.

Politik i det korta perspektivet kan vara resultatet av tillfälligheter, ibland brutala. I Fursten målar Machiavelli upp Fortuna som politikerns värsta fiende. Denna nyckfulla kraft som består av omständigheter bortom vår kontroll går inte att lita på men måste räknas med då den kan störta en fullständigt. 

Ett politikermord kan beröva ett parti sin nästa partiledare, och ett land en kvinnlig statsminister. En omvärldshändelse kan förändra den politiska dagordningen och vem som helst kan fällas av en skandal.

Men även om enskilda val kan avgöras av Fortunas nyckfullhet så är den politiska utvecklingen över tid större än tillfälligheter. De breda trenderna är ingen slump och att högern just nu förlorar i land efter land beror inte på otur. 

Det har sina strukturella orsaker.

För några decennier sedan ansågs nationalekonomin vara höger. Milton Friedman och Friedrich von Hayek vann nobelpriset i ekonomi. Nu för tiden kallas den nyliberala ekonomiska politiken för zoombie-economics – idéerna saknar empiriskt stöd men lever kvar.

Johansson Heinö definierar varför högern kommer förlora valet i år. För att vinna skulle Moderaterna behöva bli sossar, vilket de inte är, och även om de försökte nu skulle det vara försent

I årets första specialutgåva av The Economist förklaras en lång era av liberaliseringar vara över. På område efter område (industripolitik, näringspolitik, skatter och klimat) beskrivs hur demokratier tar tillbaka kontrollen från marknaden.

Resultatet av högerns idéer har fått nationalekonomin att svänga vänster så snabbt att den kommit ikapp och gått förbi den svenska socialdemokratin. 

Sanningen är att högerpolitik är ute. Den har blivit omodern och ovetenskaplig. Och framför allt – den har blivit opopulär.

Den svenska högern är oförstående inför detta. Därför pågår just nu en kreativ gruppövning där man skyller på allt förutom innehållet i sin politik. 

En bitter högerlakej och stor opinionsbildare skriver att problemet är svenska folkets ”slavmentalitet”. En annan, som tror att mats0134835 på Twitter med ett ägg som profilbild är en riktig människa, menar att problemet ligger i Moderaterna inte är argare. 

Övriga gnäller över att Kristersson är lat. Alla skyller de på media.

Ett nyktert undantag och en av få som menar att problemen kan vara det politiska innehållet är Timbros Andreas Johansson Heinö. Han skriver:

”Samtidigt som Moderaterna målmedvetet strukit den konservativa väljaropinionen medhårs i kulturkriget har man försummat att opinionen i ekonomiska frågor har glidit vänsterut. Rekordlåga nitton procent vill minska den offentliga sektorn. Opinionsstödet för privata alternativ i välfärden har aldrig varit lägre. Om skoldebatten vore en bedömningssport hade man åkt ut i kvalet. Försvinnande få bryr sig om skattepolitiken.”

Johansson Heinö definierar varför högern kommer förlora valet i år. För att vinna skulle Moderaterna behöva bli sossar, vilket de inte är, och även om de försökte nu skulle det vara försent.

När övriga republikaner ville sänka skatten för de rika menade Trump att de rika, inklusive han själv, borde betala mer. När övriga kandidater tävlade om att skära i olika socialförsäkringar sade Trump nej

När jag för snart tre år sedan gjorde mitt första nummer som chefredaktör för Tidskriften Tiden deklarerade vi att framtiden är vänster. 

Vi pekade på de politiska metatrenderna; på de underliggande pendelsvängningarna som påverkar systemfrågorna. Vi skrev om skiftet inom nationalekonomin och det folkliga stödet för mer omfördelning och större stat. Vi pekade på den allt starkare viljan till demokratisk kontroll framför marknadslösningar och teknokrati.

Om avsaknaden på samhällsgemenskap och längtan efter en bättre och mer meningsfull vardag bortom nästa avdrag eller skattesänkning.

Dessa trender gjorde att jag med visst självförtroende kunde hävda att framtiden är vänster. Är den framtiden nu? 

Mycket tyder på det, även om det här bara är början. Metatrender tar decennier att ändra och den post-nyliberala eran har bara börjat. 

Framtiden skapas inte av sig själv och den vinns inte av de passiva. Machiavellis viktigaste medskick var inte bara att ha tur, det var att skaffa sig tur. Att agera i stället för att reagera. 

Att vinna Fortunas gunst.

Om ungefär åtta månader är det val. Det är med större självförtroende nu än för tre år sedan jag hävdar att framtiden är vår. 

Framtiden är vänster.

• Payam Moula

  Chefredaktör Tiden