I en infantil mardrömsvärld skapar Bianca Ingrossos skönhetsingrepp rubriker

”I stället för att resa till Maldiverna gör man en bröstoperation eller läppförstoring”. Så förklarade Ulf Samuelson, ordförande i Svensk förening för estetisk plastikkirurgi, den rapporterade ökningen av skönhetsingrepp under pandemin för SvD. 

Det globala fenomenet döptes till ”Zoom boom”, eftersom vi lever i en infantil mardrömsvärld. Förklaringen patienterna gav var att det upplevda behovet sprungit ur ett dagligt stirrande på sitt ansikte i videosamtal.

Samuelsons citat väcker många frågor om vi börjar fundera på hur botox, fillers eller nya tuttar skulle vara en ersättning för Maldiverna. Har vi ens frågat Greta hur hon ser på de globala effekterna det kan få för skönhetsindustrin om vi uppmuntrar flygskammen?

Flygskam, som uttryck för social kontroll av skadlig lyxkonsumtion, är faktiskt mer närliggande än det först kan tyckas. 

I serien “Under kniven” som hade premiär i förra veckan, utgår SVT-journalisten Erik Galli från sin egen jakt på skönhet, smusslandet och – ja – den kulturella skammen som omgärdar skönhetsingrepp. Trots att de blir ett allt vanligare inslag i vardagen.

Ovärdigt blir det först när vår inneboende längtan efter skönhet och utveckling begränsas eller dikteras av omvärlden

Mindre ingrepp som fillers och botox marknadsförs som riskfria, diskreta och snabba sätt att skämma bort dig själv. Något man kan unna sig på en lunchrast nu när importerade slavarbetare sabbat lyxkänslan av manikyr. 

Kvinnor från alla samhällsklasser kan spara eller ta ut lån för en “mommy makeover”, ett samlingsbegrepp för olika typer av ingrepp avsedda att återställa kroppen till hur den såg ut innan de fick barn. 

I Skönhetsmyten, ett av 90-talets största feministiska manifest, hävdade Naomi Wolf att kvinnoförtrycket inte minskat med tiden utan snarare ändrat form. 

I stället för att huka oss i skuggan av kungar, makar och andra patriarker, styrs vi av de ansiktslösa män som säljer oss ett ouppnåeligt skönhetsideal tillsammans med produkterna som lovar att ta oss närmare detsamma. 

Marknaden är till och med välvillig nog att erbjuda paketresor med boende på lyxhotell, i länder där kirurgin är billigare än i Sverige. 

Det är inte en diss av Hultquists utseende, utan hennes brist på normkritik

Det är svårt att se det hela som annat än deppigt för samhället i stort. Ovärdigt, som Valerie Kyeyune Backström kallar jakten på flyktiga skönhetsideal i texten där hon önskar att Under kniven vågat vara mer uttalat politisk.

Ordvalet är intressant, för det finns mycket som är ovärdigt med hur vi lever våra liv. Vår jakt på pengar, status och instagram-likes är mål minst lika flyktiga och banala som längtan efter en snyggare näsa. 

Ändå respekterar vi entreprenörer, börsspekulanter och knegare. Applåderar deras driftighet hela vägen in i väggen, medan de som väljer att gå under kniven för att förbättra sina liv är offer bara värda medlidande eller förakt.

Det mest provocerande med Bianca Ingrosso är inte hennes hutlösa mängder pengar, den nepotism och marknadsföring riktad mot unga tjejer som hjälpt henne tjäna dem, eller ens att hon enligt egen utsago blivit utbränd vid 27 års ålder. 

Vad som skapar flest kritiska rubriker är hennes skönhetsingrepp, som både hennes följare, allehanda tyckare och hennes familj gång på gång ifrågasätter. 

På DN:s kultursidor oroar sig Catia Hultquist, som många andra, över en framtid där alla kvinnor opererat sig till samma ideal. Med en googling konstaterar man snabbt att hennes egna bylinebilder hade kunnat bytas ut mot valfri kvinnlig kulturskribent i samma åldersgrupp utan att någon hade reagerat nämnvärt. 

Det är inte en diss av Hultquists utseende, utan hennes brist på normkritik. Oförmågan att se sin egen plats i väven av komplexa bevekelsegrunder som utgör normer om utseende, där vi simultant kan vara både medlöpare, förtryckare och offer.

I stället för att huka oss i skuggan av kungar, makar och andra patriarker, styrs vi av de ansiktslösa män som säljer oss ett ouppnåeligt skönhetsideal tillsammans med produkterna som lovar att ta oss närmare detsamma

Trots att det gått 30 år sedan Skönhetsmyten först publicerades, har vi liksom fastnat i debatten. Trampar vatten i den infantila mardrömsvärlden där kvinnors utseenden är det mest intressanta som finns, och ständigt görs till politik. 

Som de flesta säkert redan konstaterat, handlar försök att sälja skönhetsingrepp som kvinnlig empowerment mest om cyniska vinstintressen från en bransch som är beroende av att du aldrig blir empowered på riktigt. 

Det är där det ovärdiga kommer in, som Kyeyune Backström känner men inte riktigt lyckas sätta fingret på. 

Att människor är villiga att göra vad som helst, inklusive att låta någon skära i och sticka hål i dem, för att bli den bästa versionen av sig själva är nämligen inte ovärdigt utan en av de finaste sakerna med vår art. 

Ovärdigt blir det först när vår inneboende längtan efter skönhet och utveckling begränsas eller dikteras av omvärlden. Oavsett om det trycks ner i halsen på oss med förljugna säljfraser av kapitalet, eller av kulturskribenter och andra som själva reproducerar samma normer de tycker synd om oss för att vi följer. 

Det är inte svårt att förstå längtan efter att, trots Hultquists dystopi, se ut som alla andra. Att köpa sig fri, slipa bort de ofullkomligheter som ständigt måste observeras och kommenteras.

I individualismens, effektiviseringens och vårdnedskäringarnas tidevarv kan det förmodligen vara ett enklare och mer smärtfritt ingrepp än att förändra vare sig samhället eller sin egen högst rimliga reaktion på det.