Över 100 kommuner brister i schyssta villkor vid upphandling

Papperslösa daglönare i Malmö som syr gardiner för 30 kronor i timmen. Gardiner som sedan säljs till myndigheter och kommuner.

Så kan det se ut när offentliga upphandlingar inte följer reglerna, något som Arbetet avslöjade för två år sedan.

Det här är en fråga som engagerar. En överväldigande majoritet, 85 procent, av befolkningen anser att det är viktigt att deras hemkommuner vid upphandlingar ställer krav på att arbetsvillkoren för de som utför tjänsten ska vara rimliga. Det visar en opinionsmätning gjorde av Kantar Sifo.

43 procent ställer krav

Samtidigt är det bara 43 procent av kommunerna som uppger att de i hög utsträckning ställer arbetsrättsliga krav när de köper tjänster och varor. Siffrorna kommer från en undersökning som Upphandlingsmyndigheten gjort.

Där framgår även att regionerna är de som sköter det bäst. Där uppger 58 procent att det sker i hög utsträckning. Sämst är statliga myndigheter, där motsvarande siffra är 29 procent.

– Upphandlande organisationer kan bli bättre, konstaterar Lisa Sennström, upphandlingsjurist på myndigheten.  

– Det handlar ju om skattebetalarnas pengar och det handlar om att man har fått ett förtroende att förvalta dem på ett ansvarsfullt sätt. Jag tycker att opinionsundersökningen visar att man ser det här som en viktig fråga, fortsätter hon.

Obligatoriskt att ställa krav

2017 kom en ny lag som gjorde det obligatoriskt att ställa arbetsrättsliga villkor i offentliga upphandlingar, som är över ett visst belopp och om det är ”behövligt”. 

För att ta reda på om det är behövligt ska upphandlaren först göra en analys av hela leveranskedjan för att se om det någonstans finns risk för oskäliga arbetsvillkor.

Om man upptäcker en sådan risk ska man ställa krav på lön, semester och arbetstid i nivå med det centrala kollektivavtal som är aktuellt i det enskilda fallet.

Det gäller om arbetet utförs i Sverige. Om det görs i ett annat land så är det motsvarande villkor i ILO:s kärnkonventioner som gäller.

Även om Lisa Sennström anser att upphandlarna kan bli bättre vill hon inte säga att de är dåliga.

När den nya lagen kom var det ett helt nytt regelverk och det var mycket diskussioner om man överhuvudtaget fick ställa sådana krav, hur man skulle göra det och hur man skulle fastställa villkoren, påpekar hon.

– Det har ändå skett en stor förflyttning på några år. Och man uppmärksammar ju frågan. Så det handlar kanske inte om att man inte vill, utan kanske mer om praktiska svårighet, att man inte har resurser eller kompetens, säger Lisa Sennström.

Få kommuner analyserar riskerna

Den upphandlande organisationen ska alltså först göra en analys för att se om det finns en risk för oskäliga arbetsvillkor. Men bara var fjärde kommun, 23 procent, uppger att sådana analyser genomförs i stor utsträckning.

– Det är obligatoriskt att göra en så kallad behövlighetsbedömning och då kanske man kommer fram till att: nej, det finns ingen risk och då är man ju inte skyldig att ställa krav heller. Men varje upphandlande organisation har ansvaret att göra den bedömningen, säger Lisa Sennström.

Och om man inte gör den bedömningen så hittar man inga risker och ställer inga krav?
– Precis, så är det ju.