Gräs, kokain, böter och skulder. Här är de nya ministrarnas alla synder!

Magdalena Anderssons ministerutnämningar var det få som kunde gissa sig fram till, men när de väl kom på plats så kom nyhetsrubriker vi känner igen.

Landsbygdsministern har rökt gräs och testat kokain på 80-talet när hon jobbade i krogbranschen. Bostadsministern blev av med körkortet när han var 19 efter att ha kört onykter. Energiministern har tagit emot svarta pengar när han dj:ade en gång.

Till och med en präst i biktbåset skulle somna av tristess. Jaså, ministrarna har alltså levt? De föddes inte in i sina slätstrukna och intetsägande elevrådskostymer utan satte på sig dem när det var dags att klippa sig och skaffa sig ett jobb. Se där.

Ska vara som folk är mest – i teorin

Det är något intressant som händer när ministrarna i varje ny regering står och skäms i riksmedia för sin egen mänsklighet. Personer med aktuella brottsregister, dokumenterade märkliga kontakter med utländska regimer eller stora skulder blir (med rätta) aldrig ministrar. Kvar står småsyndarna. Brottsligt, visst, men väldigt genomsnittligt sett till befolkningen i sin helhet.

Man kan undra vad det gör med politikerna vi får. Politikerförakt beror på många saker, inte minst på hur politiker faktiskt beter sig, men ofta också på känslan av att politiker inte är som folk är mest. Ministrarna lever på en annan planet, de verkar i Stockholm, inte nära där man själv bor. Inte i ens egen värld. I sina elevrådskostymer kommer de aldrig förstå vanliga människors vardag. Så tänker man.

Gärna en minister som är som folk är mest, alltså. Men bara i teorin. I praktiken blir mänskliga synder också en last. Ministrarna jagas i någon sorts symbios mellan medielogik och våra läsarbeteenden. De bekräftar varandra. Media blåser upp en rubrik som läsvärd, och vi läser. Redaktörer ser att vi läser, skriver mer, och vi läser mer.

Hur hamnade vi här? Naturligtvis ska media bevaka makthavare, även de små synderna, men det har inte alltid varit så att personliga snedsteg toppar nyheter om ministrarnas och regeringens faktiska politik.

Knarkministrarna och kvittofuskarna

Det enklaste svaret är att det är billigt. För läsare är rubrikerna lättbegripliga. Så kallad kvittojournalistik, där man begär ut bashandlingar från myndigheter, går snabbare än djupare gräv. Redaktionerna är pressade och personalstyrkorna är nedbantade. En kokainminister är både lätt för en läsare att ta till sig och enklare för en redaktion att skriva ihop. Desto svårare är det att gräva fram och förstå ett orsaksammanband mellan regeringens politik, Föräkringskassan, privata assistansbolag och LSS.

Vem ska man peka ut som syndare där? Det svenska systemet är byggt så att det är lätt för makthavare att peka finger mot varandra. Inte nödvändigtvis för att de vill slippa undan ansvar, utan för att ansvaret är och ibland måste vara delat på många politikområden och många nivåer. Från regeringen till statliga myndigheter till regioner och kommuner. Inte konstigt att bevakningen kräver mycket av journalister.

Kvar blir det enkla. Knarkministrarna. Kvittofuskarna. Som förvisso inte är några förebilder i sina handlingar, men vilken genomsnittlig människa är egentligen det livet ut?

Strandhälls veckans nyhet

För media blir det bra rubriker, även om man kan anta att mediechefer älskar rapporteringen mer än de seriösa nyhetsjournalister som tvingas fråga efter folks cannabisbruk för 30 år sedan samtidigt som det råder kris i förlossningsfrågan och fler ungdomar skjuts i Sveriges förorter. Och vi läser. Allra helst om en politiker vi redan tycker illa om syndat, ens minsta lilla.

Så blev Annika Strandhälls kronofogdeskulder, inte ens olagliga, veckans stora nyhetsmaterial.

Så skapas ett offentligt samtal som tvingar politikerna att sätta på sig elevrådskostymerna allt tidigare. Att leva som en vanlig person är en risk om man en dag vill bli minister. Det är kanske ingens fel, varken läsarnas eller medias, men tillsammans skapar vi de urtrista och utåt sett folkfrånvända politiker vi förtjänar.