En rapport om rika kvinnors jämställdhet har fått uppmärksamhet i veckan. Det handlar om Allbright Foundations årliga rapport om jämställdhet i företagens ledningar: ”Affärskvinnor trotsar pandemin”.

”Aldrig har så många kvinnor lett svenska börsbolag”, skriver de. 

Och där fyllde de veckans kvot av jämställdhetsnyheter, tänker jag. Att 43 jämfört med 35 kvinnor är i år börs-vd:ar jämfört med i fjol.

Men rapporten är inte ointressant, tvärtom. För självklart syns de ojämställda strukturerna också där. 

Varför ska jag engagera mig i rika kvinnors liv?

Och jag förstår att faktan att kvinnor bara har 12 procent av vd-posterna är tänkt att göra mig jätteupprörd. Men den lämnar mig ungefär lika blasé som det så kallade feministiska ifrågasättandet av att adelskap bara ärvs av söner.

Nu är det säkert många läsare som blir arga. 

Och missförstå mig rätt. Min frustration handlar om det vi missar när allt handlar om några få kvinnors avancemang uppåt. När det är jämställdhet på höjden, snarare än på bredden som vi ska engagera oss i.

För vi blir redan överösta av rika kvinnors livsberättelser. Det är redan det liberalfeministiska dogmat, att ”var kvinna är sin egen lyckas smed”, som dominerar.

Genom amerikanska tv-långköraren ”Real housewives”, svenska serien ”Powerkvinnor” och uttalanden av influencers som Margaux Dietz, som beskriver hur ekonomin är lite tuff när huset ju renoveras, ges en bild av vad jämställdhet är.  

Här identifieras vi med flärdfulla kvinnor – ofta drivna entreprenörer med mycket pengar på fickan – som minsann inte tar någon skit.

Endast tre kvinnor i toppen

Men här någonstans kommer vi till pudelns kärna. För det spelar ingen roll exakt hur megarika några enstaka kvinnor blir. Det har ingen effekt på jämställdheten i stort.

Och särskilt lite märks de här liberalfeministiska framgångarna hos arbetarklassen.

För ska vi prata om löneklyftor och ojämställdhetens riktigt destruktiva effekter, ja då måste perspektivet ställas om.

Medan det bland kvinnliga börs-vd:ar handlar om orättvisan i att det endast är tre kvinnor som i år kvalar in på topp 30 i bäst betalda vd:arna, handlar det bland landets arbetarkvinnor om att klara månadens räkningar. 

För lönegapet mellan kvinnor och män har knappt ändrats sedan 90-talet, och särskilt gäller detta när man väger in klass. Enligt LO är arbetarkvinnors löner i snitt 25 500 kronor i månaden jämfört med 45 200 för tjänstemän före skatt. 

Allt räknat i heltidslöner, behöver tilläggas, eftersom varannan arbetarkvinna till skillnad från männen jobbar ofrivilligt deltid.

Riktig jämställdhet kommer underifrån

Det är också bland arbetarkvinnorna med kortast utbildning som livslängden just nu sjunker – i motsats till alla andra grupper i samhället.

Tänk om inflytelserika lobbyorganisationer som Allbright brydde sig om sådant?
Att det är detta vår jämställdhetsdiskussion bör kretsa kring – snarare än om jämställda börsrum.

Det fina i kråksången är nämligen att varken börskvinnan eller börsmannen förlorar på arbetarkvinnors arbetsmiljö eller heltid som norm. Sanningen är att alla vinner på ett samhälle som håller ihop, på jämlikhet. Att jämställdhet på bred front är det enda som ger effekter i samhället.

Så visst, räkna gärna kvinnliga börs-vd:ar.

Men sluta maskera kampen för rika kvinnors framgång som den enda vägen till jämställdhet.