Pandemins akuta kris är över, men det gäller inte för de anställa i vården. 

I en ny rapport från Kommunal granskas effekterna av pandemin i svensk sjukvård. Och genom intervjuer med vårdens medarbetare som fackförbundet organiserar framkommer ett tydligt mönster. 

För där pandemin kunde ha blivit en väckarklocka, en anledning till grundläggande förändring av vården, verkar det inte riktigt blivit så.

Kris – det nya normala

Tragiskt nog, måste man ändå säga. I stället har krisläget blivit det nya normala, något som lyfts i av de intervjuade i rapporten.

”Vi har haft den här krisen så länge. Det är en långvarig kris, det är inte som en bussolycka. Trots ersättningar känner man inte längre att det är värt pengarna.” 

Risken är, som framgår i citatet att vårdpersonalen inte orkar längre, att svensk sjukvård får ännu svårare att behålla sina anställda.

För är det något som blev tydligt under coronapandemin så var det vårdpersonalens – och då särskilt undersköterskornas – utsatta roll. Ingen kan ha undgått vad den bristande skyddsutrustningen bland dem närmast de sköra äldre fick för konsekvenser. 

Tankevurpan som leder fel

Och inte bara i risken att smitta andra. Utsattheten i att själva bli sjuka var en annan riskfaktor, liksom att trycket på vården gjorde att många anställda fick en närmast omänsklig arbetssituation, men stod ut eftersom de behövdes i pandemivården.

Egentligen är det här vi som samhälle borde stanna upp och tänka till. Ingen vill ha en vårdapparat där personalen är så utarbetad att de knappt kan göra sitt jobb. Där de anställda slår knut på sig själva för att klara av allt de förväntas göra.

Pandemin har så sakteliga blivit hanterbar och krisen är över. Det är hög tid att vi låter de överarbetade undersköterskorna i vården få märka av det. 

Det handlar om bemanning och det handlar om resurser. Och ytterst handlar det om en tankevurpa som politikerna inte riktigt vill kännas vid.

Den att det faktiskt inte går att ha en så slimmad organisation som möjligt inom vården. Att det inte är gångbart att organisera vården som att den vore ett företag med minsta möjliga bemanning. 

För coronapandemin gjorde en sak väldigt tydligt. Det krävs beredskap. Vården behöver organiseras så att det finns svängrum när något oväntat inträffar. Ett slags överutbud om man så vill.

De överarbetande undersköterskorna

Och ett sådant systemtänk gäller inte bara för att klara en oväntad pandemi. Det behövs ännu mer för att personalen inom vården ska kunna göra det som förväntas av dem. För att de anställda ska slippa gå på knäna som normalläge.

Under morgondagen presenteras Coronakommissionens nästa delrapport. Låt oss hoppas att arbetssituationen inom vården lyfts här och att det leder till en diskussion om hur svenska regioner behöver tänka om.

För ska man kunna säkerställa patientsäker vård, ja då måste de anställda kunna jobba utan att befinna sig i ett konstant undantagstillstånd. 

Pandemin har så sakteliga blivit hanterbar och krisen är över. Det är hög tid att vi låter de överarbetade undersköterskorna i vården få märka av det.