Under gårdagen släppte Medlingsinstitutet ny statistik om skillnaden mellan kvinnors och mäns löner. Nyheten var att lönegapet sakta är på väg att slutas, att skillnaden mellan könen nu endast är 9,9 procent.

Och visst ska jämställdhetsframgångar firas, men dessvärre måste denna nyhet tas med en nypa salt. 

Det är nämligen inte reella löner de redovisar, utan timlöner omräknade i heltid. 

En viktig pusselbit utelämnas alltså, hur de undermåliga arbetsvillkoren, som främst drabbar arbetarkvinnor, avgör den faktiska inkomsten.

LO har sin årliga jämställdhetsbarometer påvisat hur ojämställda lönerna är när hänsyn tas till klass och arbetstid.

För visstidsanställningarna är allra vanligast bland kvinnor i LO-yrken och hälften av svenska arbetarkvinnor ges inte möjlighet att arbeta heltid.

Dessutom påpekas i LO:s Lönerapport 2019 att löneskillnaden mellan arbetarkvinnor och män till skillnad från tjänstemännens har stagnerat.

Intressant nog visar Medlingsinstitutet i ett särskilt rapportavsnitt hur ojämn den faktiska arbetstiden är. Att män som grupp de facto jobbar 4,5 timmar mer varje vecka än kvinnor. 

Och ser vi till LO-yrkena är skillnaden ännu större. Arbetarkvinnor jobbar i genomsnitt 79,3 procent av en heltid jämfört med 93,4 av arbetarmännen.

Bland tjänstemännen finns också en könsskillnad, om än betydligt mindre. Tjänstemannakvinnor arbetar 92,2 procent och männen 97,4 procent. 

Det säger sig självt att en inkomst blir betydligt sämre med en redan lägre lön och en lägre tjänstgöringsgrad.

Det kan därför tyckas märkligt att rapporten visar på denna klass- och könsbestämda olikhet utan att ha med det i beräkningen när löneskillnaden presenteras.

För det är inte svårt att räkna fram exakt hur ojämställda lönerna blir när klass och arbetstid tas med. Och här blir det svårt att dela Medlingsinstitutets ljusa bild av ett minskat lönegap som presenteras i schablonuträkningarna. 

De faktiska löneskillnaderna är i själva verket oförklarligt stora. Arbetarkvinnor tjänar i snitt 21 500 kronor i månaden jämfört med arbetarmännens 28 000. Och medan kvinnorna i tjänstemannayrken får 36 500 i månaden tjänar männen 45 500 kronor.

Frågan är hur rimliga de här löneskillnaderna är, varför arbetarkvinnorna endast har 47 procent av tjänstmannamännens lön.

Detta påminner oss om att det inte går att diskutera jämställda löner utan att ta hänsyn till helheten. Till de tröga könsstrukturerna som inte kan tas bort ur analysen. 

För löneskillnaderna hänger ihop med att kvinnor i snitt tar ut 70 procent av föräldradagarna liksom 62 procent vabb-dagarna.

Att kvinnor i snitt lägger sex timmar mer i veckan på hemarbete och sjukskriver sig nästan dubbelt så mycket som männen.

Och tittar vi på arbetarkvinnorna så visar all statistik att det är ännu mer ojämnt till kvinnornas nackdel.

Om vi vill ha ett jämställt samhälle måste vi sträva efter utjämningar på flera fronter, från ett jämställt uttag av föräldradagar till lika arbetsvillkor.

Och om vi äntligen ska kunna sluta lönegapet måste vi se verkligheten som den är. Och då hjälper inte verklighetsfrånvända schablonrapporter från myndigheter som vill sprida soliga nyheter.