Stefan Löfven efter 7 svåra år: Nya las var bästa alternativet

”Han har fått ovänner att bli sina egna vänner och han har fått vänner att inte stå upp bakom honom.”

När Stefan Löfven, efter sju år som statsminister, i nästa vecka avgår från sitt uppdrag som S-ledare är betygen från hans supportrar inte bara positiva.

Arbetet följde honom till Skellefteå för att få höra hans egen version om de beslut som varit mest smärtsamma för arbetarrörelsen. Vi fick en intervju på 26 minuter. Här är frågorna och Stefan Löfvens svar.

Arbetsrätten och las

Hur smärtsamt var det för dig personligen att som statsminister tvingats driva igenom förändringarna i las?
– Det har varit en förhandling mellan parterna, inte alla parter, men det är parter på arbetsmarknaden som har förhandlat förändringarna och så verkställer vi dem i lagstiftningen.

Men parterna tvingades ju att förhandla utifrån vad ni hade kommit överens om i januariavtalet?
– Redan på Wanja Lundby-Wedins tid som LO:s ordförande pågick resonemang mellan LO och Svenskt Näringsliv och sedan togs det upp igen lite till och från. Nu blev det inte alla LO-förbund som ställde sig bakom, inte hela LO.

IF Metall har länge drivit att arbetsrätten bör göras om. Såg du själv det behovet eller var det helt framtvingat av C och L?
– Nyckelmeningen i januariavtalet var ”balansen mellan arbetsmarknadens parter” och då är vi inne på bytet mellan det arbetsgivarna vill, mer flexibilitet i turordningsreglerna, och det arbetstagarna vill, bättre ordning för till exempel hyvlingen och snabbare tillsvidareanställningar.

– På det läggs ett gigantiskt omställningspaket där staten går in med någonstans mellan sju och nio miljarder. Det är bra för löntagarna.

Ny S-ledare

Vad blir arvet efter Stefan Löfven?

Politik

LO är inte med och hela den offentliga sektorn står utanför. Kan du ändå säga att det här är parternas förslag?
– Jag förstår hela den diskussionen och kritiken, och den får man ha respekt för. Men vi har inte suttit och hittat på reglerna utan det är parter som har förhandlat och kommit fram till det här.

Och det räcker för dig att det är parter, inte parterna?
– Det är viktigt att det är arbetsmarknaden, att det är därifrån det har kommit.

Många LO-förbund står ju utanför, många av dem är dina gamla kollegor i LO-styrelsen. Vad säger du till dem?
– Om vi inte hade skrivit januariavtalet hade vi haft en högerkonservativ regering. Då hade vi nog pratat om fem-tio undantag i turordningsreglerna, förlängd provanställning och försämrade konfliktregler. Då menar jag att det vore ansvarslöst av mig att säga nej och låta de högerkonservativa köra på med sina renodlade försämringar.

Och då är det här det bästa alternativet?
– Ja, by far, by far (utan tvekan). Jag skulle vilja se den fackliga företrädare som säger att högerns alternativ är bättre.

Relationen med facken

Många anser att ni gjorde för stora eftergifter till C och L i januariavtalet. Kunde du ha varit tuffare i de förhandlingarna?
– Många glömmer bort att titta på vad man faktiskt fick. Utan januariavtalet hade vi inte haft någon fortsatt satsning på välfärden. När vi tillträdde 2014 så bytte vi riktning, från fokus på skattesänkningar, privatiseringar och neddragning av den sociala tryggheten, till att investera i ett starkt samhälle som bygger på plikt och rätt och att vi faktiskt samarbetar. När jag tittar på vad vi har gjort så har vi faktiskt genomfört det mesta av det vi lovade 2014 och 2018, och det hade inte varit möjligt utan januariavtalet. 

På vilket sätt har relationerna mellan Socialdemokraterna och LO-facken påverkats av januariöverenskommelsen?
– Jag skulle vilja säga att vi har en bra relation. Vi har konstaterat, både fack och parti, att vi nog har tagit varandra för givna under lång tid. Men det har alltid varit så att ibland har fack och parti olika uppfattningar.

– Men riktningen, att bygga ett starkt samhälle, fokusera på jobben, på välfärden och nu också klimatet och tryggheten. Den riktningen är vi i stort sett överens om.

Så det är inte så att du har splittrat arbetarrörelsen?
– Nej, jag tycker inte det, säger Stefan Löfven med en djup suck.

Arbetsförmedlingens framtid

Reformeringen av Arbetsförmedlingen har kallats en slakt, kritiken har varit massiv från många håll. På vilket sätt blir det bättre för de arbetslösa?
– Vi vet ju vad M och KD ställde till med i 2019 års budget. I väntan på regeringsbildningen så passade de på. Då drogs det ner rejält, dels på Arbetsförmedlingen men också på utbildningspaketen.

– Där var vi noga med att Arbetsförmedlingen måste finnas närvarande runt om i landet och där har de fått ett tydligt uppdrag att göra det endera med egen skylt eller kanske i ett servicekontor i kommunens hus, men man måste vara närvarande. Folk ska veta hur man kontaktar Arbetsförmedlingen.

En annan förändring är ju att jobbförmedlandet ska ske genom fristående, det vill säga oftast privata, aktörer?
– Det har länge varit så att Arbetsförmedlingen köper en del tjänster. Det är en ganska stor del av Arbetsförmedlingen. Så det såg inte jag som något dramatiskt nytt.

Men nu ska ju allt sådant skötas av fristående aktörer?
– På några ställen kommer marknaden inte att sköta det och då måste samhället finnas där.

Så du tror att kommer bli lika bra eller bättre än tidigare?
– Ja, men det beror inte bara på den här delen utan det beror på något som Eva Nordmark och jag har pratat mycket om: att få till det som förr hette lokal eller regional arbetsförmedlingsnämnd, det behöver inte vara exakt samma men den mekanismen. Ta den här bygden, vilka ska vara inblandade för att utveckla arbetsmarknaden? Kommunen, Arbetsförmedlingen, facken, arbetsgivare, utbildningsanordnare. Och så ska vi se till att ge dem förutsättningar. En del av de utbildningarna kommer att köpas av privata leverantörer, och det är ingen dramatik i sig.

Vi har en arbetslöshet på runt 8 procent och rekordmånga långtidsarbetslösa. När du tillträdde lovade du EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Vad var det som gick fel?
– Vi har alltså den högsta sysselsättningsgraden, kanske Holland är före. Annars kan man göra som man gör i europeiska länder som också har drabbats av den här krisen. Där lämnar människor arbetsmarknaden. 

– Vi har haft ett ganska stort inflöde av människor, och det ställer krav på rätt integration. Men jag har hellre människor på arbetsmarknaden som är redo att utbilda sig, ta jobb och betala skatt än att man lämnar arbetsmarknaden så man kan säga: åh vad bra att vi fick en låg arbetslöshet.

Den ökande ojämlikheten

De ekonomiska klyftorna har ökat under din tid som statsminister. Är det ett misslyckande?
– Om man tittar på de budgetar vi har lagt så ger de mer till dem som behöver mest. I budgeten för nästa år är det väldigt tydligt. De som har de allra lägsta inkomsterna får mest och de som har de allra högsta inkomsterna får minst.

– Vi hade ett år när det inte var så, när vi var tvungna att ta bort värnskatten, men i övrigt är det precis så det har sett ut.

Så det är på väg att vända?
– Ja, den delen. Men förmögenhetstillväxten är svårare att kontrollera. Den måste vi också göra något åt. Därför är det jätteviktigt med den globala diskussionen om hur vi kan hjälpas åt för att få en rättvisare kapitalbeskattning och en rättvisare företagsbeskattning. Det måste attackeras minst på EU-nivå, men jag skulle säga på global nivå för att få till något som fungerar.

Bara 35 procent av LO-medlemmarna stöder S, enligt SCB. Vad är förklaringen till det?
– Det beror på att det finns en osäkerhet om samhällsutvecklingen, jag tänker på globaliseringen och att stad och land har haft olika utveckling till exempel. Då kommer någon och säger: vi har den enkla lösningen.

– Men de allra flesta vill ha ett solidariskt samhälle, där vi hjälps åt. Det är viktigt för oss att visa att det är så man bygger ett samhälle. Det är inte genom att skapa konflikter mellan människor, utan det är genom att hålla ihop. Det har alltid varit arbetarrörelsens starkaste budskap: Vi håller ihop.