Röda Majas hjärteblod färgade arbetarlitteraturen

ESSÄ. Där står hon i huset i Västerås hösten 1921 med sin allra första bok i händerna: Anna Holberg. Norstedt & Söners förlag.

Min farmor, Maj Hirdman, född Anna Maria Eriksson 1888, Röda Maja kallad när hon virvlade runt i de ungsocialistiska kretsarna i Avesta och Norberg; nu gift med före detta grovarbetaren, nuvarande studiehandledare för ABF, Gunnar Gustafsson som just tagit sig namnet Hirdman. 

Nu är den äntligen här. Hennes första bok, hennes hjärteblod i tryck. Nu är hon en författarinna! Låter ordet rulla runt i munnen. Viskar det. Författarinna!

Hennes dröm sedan hon var en mager liten flicka, som drömde storvulna drömmar om att ”dikta”, skriva, mitt i pigslitet. Som hon strävat, som hon försökt! Som hon skrivit!

Jag har följt hennes strävan, alltifrån storstrejkssommaren 1909, genom brev och dagböcker då hon suttit hemma hos morsan och Branten i Vita stugan i Högfors – en bit söder om Norberg – och skrivit och skrivit. 

Det var Hinke Bergegren, ungsocialisternas oomstridde, älskade ledare som hade uppmuntrat henne. Hinke själv! 

Hon hade nog träffat honom året innan, 1908, i Avesta där hon arbetade som ensamjungfru hos postmästarn Schulzenberg.

Det var där hon gick med i den ungsocialistiska klubben, det var där hon första gången hörde honom tala, dräpande, uppfordrande: 

– Gå ut, hade han ropat, gå ut och skapa lycka i er värld, ni förslavade, räta på ryggarna, hävda er, begär, ta ut er rätt om den förvägras er. Ni är människor, glöm det inte, fast andra har glömt det. 

Och de hade alla jublat.

– Att ungsocialist är ett skällsord, hade han fortsatt, vad bekommer det oss, som ser att i detta ”det bästa av alla samhällen” är mördar­yrket en ära, att vara stor utsugare en berömmelse, rika månglare hedersmän, politiska friare och kappan-efter-vind-jonglörer högst ansedda medborgare.

Faderlös vid 5 år

Det var ett språk i hennes smak, unga Anna Maria Eriksson, bördig från Norberg, faderlös vid fem års ålder, som tjänat piga i gårdarna sedan hon var 13.

Som älskade att läsa, som älskade att skriva. Som skrev dikter hon skickade in till Brand, ungsocialisternas tidning. Det var så Hinke Bergegren fick upp ögonen för henne. Det är därför han uppmuntrar henne att skriva en roman. 

Det vet jag, för det finns ett brev från henne till honom våren 1909, undertecknat Maria: 

”Kära kamrat!
Hjärtligt tack för ert uppmuntrande brev! Ty välkommet var det, jag var nära gå å hänga mig så dystert såg jag på livet! Och, ni skall inte undra på det ty här är det så dött och tyst, så ensamt och tomt, inga utsigter (sic) eller någonting storslaget imponerande. När man blickar ikring sig – så åt alla håll studsar blicken, det är som ett fängelse, och det fördömda vädret gör sitt. Det ’hänger som en säck’ i luften, och vet inte vad det vill. 
Ni kommer i Pingst, då så får jag ju språka med Er. Men tror Ni att jag skulle kunna skriva en bok, jag har så svårt för att tro det själv. Jag skriver mycket som jag kan tycka vara så bra så länge det är ’färskt’, men sen tycker jag det är blott smörja. 
Men varför skulle jag ej kunna skildra kvinnorna på landsbygden dem i synnerhet som jag känner uti fingerspetsarna, deras innersta tankar vet jag, både bondkärringar, torp och hela högen om Ni menar dem, ah, denna kategori av människor har jag levat ibland och jag beklagar dem, för de vada till knäna i mörker och smuts, där firar okunnigheten riktiga orgier. Så att skildra det kan jag nog klara upp men att inte blanda samman och röra hop osv det förmodar jag blir svårast. Ja, jag får ju tala med Er om saken. 
Tack för Ni vill låna mig böcker. Jag ville bra gärna läsa böcker, som ökar synvidda (sic) skärper tanken. Strindberg tycker jag bäst om, jag har läst Utopier, Hemsöborna, Giftas, Röda rummet och Sagor. Om Ni ville vara vänlig taga med Er de övriga av Strindbergs arbete, så många Ni vill och vilka Ni vill, vore det vänligt.”

Trotset och egensinnet

Hon är bara tjugo år, tänker jag rörd när jag läser det vackert handskrivna brevet på Arbetarrörelsens arkiv i Flemingsberg. Vilken bildningstörst! Vilken uttrycksförmåga! Och vilken självmedvetenhet ändå?

När jag sedan läser hennes brev och dagböcker slår det än starkare emot mig: Trotset, egensinnet och skrivdriften – till varje pris. 

Det blev ett manus (nu försvunnet) som hon hade gått med till Bonniers samma höst, 1909, men det refuserades. Bittert skrev hon till vännen Gunnar:

”Han drog sig, tyckte det var för överdrivet o.s.v. Men han talade länge vid mig, frågade om jag hade skrivit något annat. Han skulle gärna läsa det, ty jag hade nog begåvning m.m. men detta kunde han ej ta, det handlade ju om tjänsteflickor, proletärkvinnor och då så … överdriven sa han, nej sann var den, så sann som att sanningen är svårsmält i allmänhet…”

Livet ramlade över Maj Hirdman

Sedan ramlade livet in över henne med kärlek, sorg och slit – först dryga decenniet senare när hon är tvåbarnsmor, gift med Gunnar och bor i Västerås står hon där äntligen med den tunna lilla boken Anna Holberg i handen.

Där ligger mitt liv, tänker hon kanske lite patetiskt. Mitt unga jag som slog sig fram trots fattigdom och elände; som trodde på socialismen och kärleken – och som sveks av båda. 

Hon minns alla sina klubbmöten i Avesta och Norberg då hon helhjärtat hade anslutit sig till ungsocialismen vars främsta mål var revolution genom generalstrejk, kamp mot militarismen, kamp mot ”fördummelsehålornas” makt över sinnena – kyrkan alltså. Hänförelsen, som i Erik Lindorms dikt: 

Man är ung, man är tjugo år, 
med röda idéer och kinder.
Man har långt och upproriskt hår
och en tunga, som ingenting binder.

Men hänförelsen ebbar ut och Anna Holberg, alias Röda Maja, tycker sig se tomheten bakom de eldiga orden, futtigheten, egoismen, råheten. I stället tar kärleken över och hon faller, för det var ju det man gjorde på den tiden, man föll ner i sinnlighetens brunn och det gick aldrig bra. Så inte här heller. 

Ja, ni kan ju gissa. Gravid och övergiven och inget skyddsnät, ingen hjälp, bara skam. Här var Hinke Bergegren den ende man som verkligen insåg eländet och som gjorde politik av det med sin föreläsning (och sedermera broschyr för vilken han fick fängelse): ”Kärlek utan barn”. 

Ja, de socialdemokratiska kvinnorna hade också försökt, men fått backa. De hade i en motion föreslagit att män som övergav kvinnor de gjort med barn borde straffas som strejkbrytare. Ett förslag som fick de socialdemokratiska männen att hånskratta: Fru Anderssons missfoster kallade de motionen. Ner med den i papperskorgen!

Jag – barnbarnet – läser med lätt rynkade ögonbryn ett porträtt av författarinnan som ung som är som ett glansbokmärke av grällaste slag. Som Sten Selander skrev i sin elaka recension:

”Fastän man inte kan dela författarinnans synbara beundran för Anna Holbergs glänsande begåvning och alla andra fullkomligheter, inpräglar sig dock hennes magra, nervösa ansikte i medvetandet.” (Ord och Bild 1922)

Blev riktig författarinna

Men när hon skriver om de ogifta mödrarna på Barnbördshuset och hur de tvingades lämna bort sina barn då gråter texten än i dag. 

Och hon blev en riktig författarinna. Hon brukar räknas till proletärförfattarinnornas glesa skara: Maria Sandel, Moa Martinson, Maj Hirdman. 

Fjorton böcker till skrev hon. I böckerna Maja i Dalarna, Alla mina gårdar och den prisbelönta Uppror i järnbäraland – en roman om Norbergsstrejken 1891–92 – uppfyller hon löftet till Hinke att skriva om proletariatets kvinnor – såväl landsbygdens pigor som hustrur till de strejkande gruvarbetarna. 

Arbetet 100 år