Vad menar Aktuellt när de frågar om Gud finns?

KOMMENTAR. Finns Gud? Frågan i tisdagens Aktuellt – som föranleddes av att Eric Rosén i Aftonbladet konstaterat att ”det där med gud, det är bara hittepå” – är till synes enkel. Två små ord, ett frågetecken.

Men vid närmare påseende är frågan mer komplex. Till att börja med, vad menar vi med ”finns”? Visst, om ting finns ett rakt svar på frågan om huruvida de finns. Men med abstrakta begrepp är det svårare. Finns kärleken? Skönheten? Ondskan?

De hjälper oss att beskriva saker vi upplevt. Men finns kärleken?

Det för oss vidare till ”Gud”. Om Gud är ett ting, eller en person, eller vad som helst som har en självständig existens – något vi kan peka på och säga Där är Gud – då kan vi ställa oss frågan om detta något finns. 

Men många som är religiösa menar något annat med ordet Gud. Det som förenar allt som är. Varat. Det som återstår när man räknat upp allt som finns.

Själva det levande i livet.

Bara punktexter som källor

Denna höst har jag, några sidor i taget, läst Etty Hillesums dagböcker. Den unga judiska kvinnan skrev dessa i Amsterdam under Andra världskriget.

Samtidigt som hon inser att slutet närmar sig lever hon ett intensivt böneliv och överväldigas så av livets skönhet. Hon beskriver hur hon vilar i sig själv. ”Och detta själv, detta allra djupaste och allra rikaste inom mig, det vari jag vilar, det kallar jag ’Gud’.”

Det allra djupaste och allra rikaste inom Etty, det vari hon vilar, finns det?

Det grundläggande problemet med Roséns text är att han skriver om religion och gudstro utan att ha läst en enda studie i ämnet. Eller för den delen – för att hänvisa till en klassisk journalistisk metod – intervjua en enda religiös person.

Hans källor består enkom i gamla punktexter.

Det är inte utan att man undrar vilka andra grupper av människor man kan få skriva om i Sveriges största tidning utan att uppvisa något som helst intresse för dem. Människor som finner ro i friluftsliv? Operafantaster? Bokmalar?

Det är talande att Rosén i sin replik hänvisar till (den för övrigt mycket sevärda) filmen Leaving Jesus. Den typ av religiositet deltagarna i dokumentären försöker bryta sig fria från verkar vara den enda Rosén kan föreställa sig.

Kunde bevisa guds existens

Jag var som ung som Eric Rosén. Jag trodde mig veta säkert vad – eller rättare sagt vem – Gud var. Och jag trodde mig kunna leda Guds existens eller icke-existens i bevis med hjälp av mitt dualistiska rationella tänkande. 

Även om jag stod på motsatt barrikad mot Rosén.

Den infantila ateismen har nog många gånger fötts som ett svar på en lika infantil kristendom. 

Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, är överens med Rosén om själva grundpremissen: att religionens kraft hänger på huruvida det finns ”historiska och förnuftiga skäl” att tro på dess mysterier.

Själv har jag med tiden kommit att uppleva att det finns dimensioner av tillvaron som det dualistiska rationella tänkandet inte lämpar sig för. Sådant som vi inte vet – inte för att vi ännu inte erövrat den kunskapen, utan för att det inte är vetbart.

Är jag religiös?

Inför detta kan vi endast förundras. Vissa erfar det i naturens storslagenhet, i musikens extas, i ensamhetens stillhet. I det genuina mötet med en annan människa. 

Vissa upplever att denna dimension av tillvaron blir mer påtaglig för dem, att de bättre minns den även en stressig dag vid midvintersolståndet, genom att regelbundet ägna sig åt någon religiös praktik.

För egen del tror jag inte att något finns som jag inte trodde fanns under mina två decennier som ateist. Men det händer att jag går till både kyrkan och synagogan. 

Jag läser en del andlig litteratur. Och ibland prövar jag att säga tack, rakt ut i tomma intet.

Gör det mig till religiös? Jag vet inte.

Men att Eric Rosén skulle beskriva det som att jag insjuknat är uppenbart.

Fotnot: David Eklind Kloo är författare till ”Den väg är bred – om att tro på Gud men tvivla på sig själv” (Atlas).