Arbetarliv: När 12-åringar tvingades slita på Jonsereds fabriker

JONSERED. Torsdagen den 6 juni 1912 går en pojke för första gången genom porten till bomullsspinneriet vid Jonsereds Fabriker. Bullret och dammet omsluter honom. Han kommer att bli kvar i över ett halvt sekel.

Att börja i spinneriet, tolv år gammal, är inget Karl Nilsson har valt. Vad han vill är överhuvudtaget inte relevant.

I Jonsered finns nämligen inga andra bostäder än de som tillhör Jonsereds Fabriker.

I dem får man bara bo om man arbetar åt företaget och ägarfamiljen Gibson.

De barn som blir till i bostadslängan vid Säveån är därmed födda till fabriksarbetare. Så snart de har gått sina sex år i skola ska företaget ha deras arbetskraft, undantag görs bara för den som är sjuk.

Familjen Nilsson behöver för övrigt vartenda öre barnen kan bidra med. De pengar Karls far Oskar tjänar som eldare vid fabrikens ångpannor räcker inte till. Under skolloven, då Karl har arbetat med gallring på Gibsons ägor, har han fått lämna nästan alla pengarna hemma.

En liten önskan uttrycker Karl Nilsson trots allt när han ska börja i fabrikerna:

”Jag ville helst till väveriet. Det skulle vara som lite förmer. Bomullsspinneriet var hållet som lite lägre på rangskalan, så det var inte så många av barnen som ville dit när skolan var slut”, berättar han i ett block med anteckningar i blyerts som han lämnar efter sig många år senare.

”Men far tyckte det var bättre i spinneriet, för timpenningen var några öre mer. Så det hjälpte inte att protestera.”

På en höjd ovanför sjön Aspen tronar fortfarande herrgården där släkten Gibson bodde i generationer.

Där höll de musikaftnar och fester.

Nere vid ån, i en bostadslänga i rött tegel, trängdes eldarens familj på sex personer i ett spisrum, utan vatten, utan toalett och utan kök. Maten lagades på en järninsats i kakelugnen.

Bostadslängan, byggd i brittisk stil, är i dag pittoresk där den sträcker sig längs den porlande ån.

Men så upplevdes den knappast i början av 1900-talet, säger Hjördis Fohrman vid föreningen Ett hem i Jonsered, som har bevarat två av spisrummen som museum.

– Bostäderna var fuktiga och kalla om vintrarna. Kvinnorna tvättade familjens kläder i ån, inomhus fanns ingen tvättmöjlighet. Ved ingick i hyran, men den kom i form av stockar. Söndagarna ägnade männen åt vedhuggning.

När Karl Nilsson börjar i spinneriet har Sverige tagit de första, små stegen mot välstånd.

Arbetsdagen är tio timmar, och kortare på lördagar. Det är ett framsteg jämfört med tolv timmars arbetsdag i slutet av 1800-talet.

Men fortfarande sliter arbetarna till löner de knappt kan leva på. Maskinerna, som drivs med remmar, är lätta att fastna i. Fiberdammet skadar lungorna.

– Särskilt i väverierna var dånet öronbedövande. Att väverskorna var döva var känt. När jag cyklade förbi som barn i slutet av 1950-talet vibrerade marken av bullret, säger Hjördis Fohrman.

Mest slående är ändå Gibsons oinskränkta makt. Att företaget äger bostäderna är avgörande.

Om en familj krymper, om någon blir sjuk eller dör, flyttas de som är kvar hårdhänt över till en mindre bostad. Den som inte sköter sig blir hemlös.

Arbetsgivaren bestämmer lönerna enväldigt. Facklig och politisk organisering är förbjuden.

Arbetsgivaren äger också den enda handelsboden i Jonsered. Priserna är höga jämfört med Göteborg ett par mil därifrån, medan lönerna är lägre.

I skolan avlönas lärarna av bolaget, och undervisningen anpassas till fabrikernas behov av arbetskraft. Kyrkan ägs av Gibson, som utser och avlönar prästen.

Det finns lax i ån utanför familjen Nilssons fönster, men arbetarna får inte meta. Också fisken tillhör Gibson.

I fabrikerna blir Karl Nilsson ”Eldarns Kalle”, för att skilja honom från andra med samma förnamn. Fast ”Eldarns” uttalas snarare ”Ellans”, på jonseredsmål suddar man gärna ut konsonanterna.

Knappt 15 år gammal får han flytta över från bomullsspinneriet till mekaniska verkstaden, efter att hans far tjatat på verkmästaren.

De minnesanteckningar Karl Nilsson gör i efterhand antyder att detta är så högt en arbetare i Jonsered kan sikta: ”Se kom man till verkstan, då var man bärgad, det var något riktigt stort.”

Till en början är Karl Nilsson hjälpare åt en rörmokare. När han är 16 år tjänar han 9 kronor och 12 öre i veckan (350 kronor omräknat till dagens penningvärde), att jämföra med de 3 kronor och 66 öre han fick då han började i spinneriet.

Men Karl måste lämna hela lönen hemma. Första världskriget har brutit ut, matpriserna rusar i höjden, och på flera håll i Sverige gör hungriga arbetare uppror.

Till detta kommer att Oskar Nilsson, eldaren, har djärva planer. Tillsammans med ett 30-tal andra arbetare sparar han för att köpa mark och bygga eget hus.

Bolaget får nys om planerna, och arbetarna hotas med avsked.

Men 1917 grundar utbrytarna en egnahemsförening, trots hotet. När Gibsons är på utlandsresa slår de till och köper marken, ett område som kallas Uddared.

De får trots allt behålla sina jobb. Förmän vid fabrikerna ska ha varnat för att alltför många kunniga yrkesarbetare annars skulle gå förlorade.

Det mesta av arbetet med husen måste arbetarna klara själva, på sena kvällar och på söndagar.

Karl Nilsson hjälper sin far med rörarbeten. För att lägga grunden hyr Karl häst och hämtar stenblock från ett berg i närheten.

1924 står ”Eldarns” hus klart. 1929, när Karl gifter sig med Ester Larsson, textilarbeterska på Jonsereds Fabriker, får paret hyra övervåningen.

Under första världskriget drar en revolutionär våg över Europa. I dess spår beslutar riksdagen om 8 timmars arbetsdag, vilket betyder 48 timmars arbetsvecka. 1921 införs allmän rösträtt. Runt om i Sverige organiserar sig arbetarna politiskt och fackligt.

Men vid Jonsereds Fabriker dröjer det.

– Företagets förbud mot organisering var effektivt. I Jonsered finns inget Folkets Hus. Bara nykterhetslogen och missionskyrkan var tillåtna, säger Hjördis Fohrman.

Först 1928 bildar arbetarna vid den mekaniska verkstaden fackförening, och vid textilfabrikerna dröjer det till annandag jul 1932. 

Textilarbetarna har tänkt att samlas i Ordenshuset, där flera av dem arbetar för nykterhetslogen om kvällarna. Men företaget ser till att de stängs ute, och de får samlas under bar himmel, i slask och kyla.

I årtionden står sedan Textilarbetarförbundets avdelning 85 i Jonsered, som domineras av kvinnor, längre åt vänster än Metalls avdelning 120, som är mansdominerad. Liksom i övriga landet slåss socialdemokrater och kommunister om makten över facket, och i avdelning 85 är kommunisterna periodvis i majoritet.

I spåren av depressionen sänker många företag lönerna i början av 1930-talet. Det utlöser en våg av strejker.

Vid jutespinneriet i Jonsered går arbetarna ut i vild strejk våren 1934, i protest mot att ackordslönen sänks när nya spinnmaskiner tas i bruk.

I arkiven finns än i dag bolagets sju sidor långa förteckning över vilka som deltog i strejken.

– På listorna har någon från bolaget skrivit för hand vilka lägenheter de strejkande bor i och vilka anhöriga de har i fabrikerna, av allt att döma för att kunna utöva påtryckningar och hota om vräkning, säger Hjördis Fohrman, som har forskat i Avdelning 85:s historia.

Redan efter några dagar går de strejkande tillbaka till arbetet och överlåter åt facket att förhandla.

Men arbetare som var med har vittnat om ett nytt självförtroende. För första gången på hundra år har de en röst, bolaget kan inte bestämma ensamt.

Under 1920-talet arbetar Karl Nilsson vid olika svarvar, under 1930-talet är han borrare. Hur hans lön utvecklas är svårt att få en klar bild av i efterhand.

Men en sak är klar: I mekaniska verkstaden tjänar arbetarna hela tiden betydligt mer än i textilfabrikerna.

När fackföreningar bildas i Jonsered innehåller riksavtalen olika lönetariffer beroende på ”dyrort”, alltså priserna på orten.

Och trots att metallarbetare och textilarbetare köper sin mat i samma handelsbod placeras metallarbetarna i en bättre dyrort än textilarbetarna.

Det förstärker löneskillnaden och skapar gnissel mellan de båda facken.

1925 har arbetarna i Jonsered tre dagars semester per år (de tre dagarna förläggs i samband med midsommar).

På den här punkten har Jonsereds Fabriker anpassat sig till de rikstäckande kollektivavtalen. Lagstadgad semester – fyra dagar per år – kommer först 1931.

Karl Nilsson tillbringar gärna ledigheten ute i skogarna kring Jonsered, eller vid Sandsjön en dryg mil från samhället, dit många arbetare söker sig. På en bild från 1920-talet poserar han med hagelbössa och fågelhund.

Men den lediga tiden behövs framför allt för arbete. De som har bosatt sig i Uddared anlägger stora trädgårdar och planterar fruktträd, odlar bär och till och med spannmål.

Under 1930-talets nödår, men också under andra världskriget, är det viktigt för att dryga ut matkassan.

I huset i Uddared har Karl hammare, läster och andra verktyg för skomakeri som han tagit över efter sin far. Att laga familjens skor sparar pengar.

När Karl och Ester gifter sig och får barn slutar Ester i textilfabrikerna, liksom de flesta gifta kvinnor gjorde. Men under 1940-talet lagar hon mat åt alla männen i huset för att tjäna en slant.

Ester berättar inte mycket om sin tid som textilarbetare. Men ett minne från fabrikerna bär hon med sig: Sin hörsel har hon skadat för livet.

På 1940-talet blir Karl Nilsson förman. Det är så långt han når i yrkeslivet.

”Jag röstade fortfarande på Socialdemokraterna. Men när man var förman gick man inte längre i första maj-tåget”, berättar han långt senare. 

När de båda sönerna går ut skolan på 1940-talet har praktiskt taget inget arbetarbarn i Jonsered läst vidare och tagit studenten.

Men en kamrat till äldsta sonen ska ta det stora steget att börja på läroverk i Göteborg, och det bestäms att Karls och Esters barn ska följa med, delvis som moraliskt stöd.

De tre pojkarna kan ha varit de första arbetarbarnen från Jonsered som läste på läroverk och tog studenten, enligt Hjördis Fohrman. Hon själv är född 1951 och var den första Jonseredsflickan som blev läkare.

–  I min familj hade fyra generationer före mig arbetat på Jonsereds Fabriker. Jag skulle ha blivit den femte. Folkhemmet räddade mig.

Efter andra världskriget är arbetsmarknaden het. Vid Jonsereds Fabriker, som utvecklats till ett av Sveriges största företag, räcker arbetskraften inte till, och finska och estniska arbetare flyttar in.

De bosätter sig i enrumslägenheterna – för nu vill de svenska arbetarna bo i tvårummare.  För att behålla arbetskraften ser sig bolaget rentav tvunget att sälja av mark till dem som vill bygga egna hem.

Men under 1960-talet pressas textil-tillverkningen i Jonsered allt mer av konkurrens från låglöneländer. Steg för steg läggs den ner.

Tillverkningen av motorsågar och maskiner för träbearbetning går bra ännu ett antal år. Men 1970-talet är en tid av snabba klipp och omstrukturering i svensk industri. Jonsereds Fabriker tas över av investmentbolaget Asken, som i sin tur säljer vidare till Electrolux. Tillverkningen i Jonsered styckas och läggs ner bit för bit.

I de röda fabriksbyggnaderna, numera kulturminnesmärkta, samsas i dag en tidstypisk flora av företag: padelhall, restaurang, företag inom design, och inte minst hantverksbryggeriet Poppels.

– Vi gör öl hantverksmässigt, då känns en miljö med hantverkshistoria rätt, förklarar marknadschefen Magnus Pettersson valet av lokal.

Josefina Walläng, hovmästare och eventansvarig i Poppels restaurang, beskriver hur företaget har fått besökare även under pandemin:

– Vi matchar öl och mat, det finns ett stort intresse för det. Våra gäster finns bland bryggeriets följare på sociala medier, men också bland dem som vandrar Bohusleden och passerar Jonsered.

I december 1964, när han fyllt 65 år, går Karl Nilsson i pension. Den lagstadgade pensionsåldern är fortfarande 67, men som förman får han del av tjänstemännens pensionsvillkor.

I mer än 52 år har han arbetat vid Jonsereds Fabriker, men om arbetet talar han sällan. Hellre minns han stunder i naturen, de jakthundar han haft, och den lilla stugan som han byggde på en ö i Sandsjön på lediga stunder.

Men på lösa lappar som hittas efter hans död 1977 summerar han sitt arbetsliv.

”Jag har gjort mitt bästa av jobbet”, skriver han, men han vill inte romantisera: ”Det är ett arbete jag aldrig har trivts med”.

När slutet närmar sig skriver Karl Nilsson, med lite osäker stavning, om barndomens pojkstreck på fabriksområdet och den ständiga rädslan för ”patron”.

Han berättar om bristen på pengar, som gjorde att föräldrarna sade nej när han ville studera till ett annat arbete.

Och han minns drömmarna han en gång bar med sig in genom fabriksporten:

”Under min barndom fantiserade jag alltid om hur det skulle bli när jag blev stor. Jag hade väldiga planer, men lyckligtvis behöll jag dem för mig själv, för de ha icke blivit förverkligade. Inte kunde jag för 50 år sedan tro att jag skulle finnas kvar här med de luftslott jag byggt.”

Milstolpar för Sverige och Karl Nilsson

Arbetet 100 år