En av coronapandemins stora vinnare är näthandeln, och några som det gått särskilt bra för är fast fashion företag. Dessa företag specialiserar sig på att producera kläder snabbt och billigt, som det kinesiska företaget Shein.

Även klädjättar som Zara och H&M räknas in i denna grupp. Deras priser kan vara tilltalande för oss som konsumenter men priset för de som arbetar i produktionen är väldigt högt. 

Kostnaden för de billiga kläderna

En stor del av klädproduktionen sker i dag utomlands i länder som Bangladesh, Kina och Indien. Det är länder som är ökända för dåliga arbetsförhållanden.

Arbetare har omänskligt långa arbetspass och slavlöner som det inte går att leva på. Fabrikerna har också dålig brandsäkerhet med flera bränder som resultat och få har glömt den fruktansvärda Rana Plaza-olyckan i Bangladesh när en fabrik rasade och över 1000 arbetare dog. 

Både barnarbete och tvångsarbete förekommer inom textilindustrin. Den kinesiska provinsen Xinjiang har hamnat i blixtbelysning i och med förföljelsen av den muslimska minoriteten uigurer och den viktiga roll provinsen spelar i den globala bomullsproduktionen.

Det finns rapporter om att uigurer utsätts för tvångsarbete inom bomullsindustrin samt tortyr i assimileringsläger. 

Andningsproblem och frätande kemikalier

Arbetet i fabrikerna innebär också hantering av farliga kemikalier som används för att färga och tvätta klädmaterialen.

Kemikalierna som används kan bland annat orsaka cancer och hornonrubbningar. I ett reportage från Arbetet Global i november 2019 vittnade arbetare i Myanmar om otillräcklig skyddsutrustning och ventilation i sitt arbete hos en underleverantör till H&M. De tvättar kläder med kemikalier som är farliga för luftvägarna och som är frätande. Som konsekvens av den bristande skyddsutrustningen och arbetsmiljön har arbetarna fått andningsproblem och blött näsblod. 

Dessa farliga kemikalier som används i produktionen hamnar sedan I fabrikernas smutsvatten som släpps ut I vattendrag och sjöar, vilket ytterligare skapar hälsoproblem för de som bor vid vattnet eller nära fabriken.

De arbetare som bor nära fabriken eller vattnet blir därmed också dubbelt utsatta för kemikalierna, både på arbetet och i hemmet. 

Den ädla konsumentmakten räcker inte

Som enskilda konsumenter kan vi välja att handla rättvisemärkt eller secondhand för att inte stödja företag som bryter mot mänskliga rättigheter. Att vi inte köper ett nytt plagg så fort vår favoritinfluencer har hakat på senaste modetrenden och gjort ett nytt företagssponsrat inlägg på Instagram. 

Konsumentmakt i all ära och det är en viktig pusselbit för att skicka en signal till företagen att bättra sig. Men det är absolut inte tillräckligt för problemet är inte främst våra egna ohållbara konsumtionsmönster utan vad som möjliggör hela fenomenet med fast fashion till att börja med.

Problemet är att den globala produktionskedjan präglas av oacceptabla arbetsvillkor och brott mot mänskliga rättigheter.

Är inte lönen låg och arbetstimmarna omänskligt långa går det inte att producera kläder hur snabbt och billigt som helst. Det är också ett faktum att många företag inte heller följer upp eller helt enkelt inte har koll på sina egna underleverantörer.

Vad som måste ske är facklig organisering på plats, för att arbetarna ska får en lön de kan leva på, anställningstrygghet, god arbetsmiljö och den skyddsutrustning som krävs för att genomföra arbetet på ett säkert sätt.  

Sverigedemokraterna vill slakta biståndet

Ska förändring ske är det nödvändigt att stödja fackföreningar och människorättsorganisationer på plats i de länder som berörs. Det är en förutsättning för att uppnå bra arbetsvillkor. Det bindande avtalet som slöts efter Rana Plaza-olyckan hade inte varit möjligt utan fackföreningar och facklig organisering. 

Att Sverigedemokraterna och Moderaterna vill sänka biståndet blir därför inte bara en fråga om att minska stödet för demokrati och hållbar utveckling utomlands, utan i allra högsta grad en fråga om arbetares rättigheter. 

Sverigedemokraterna vill till och med gå så långt som att halvera biståndet till 2024. Det kan inte beskrivas som något annat än en slakt av biståndet. Vilken slutsats kan vi dra av detta? För Sverigedemokraterna går företagen före arbetarna.