Vem ska få del av klimatmiljarderna?
Det låter nästan likadant när facken och arbetsgivarna i EU talar klimatpolitik, men skrapar man på ytan finns stora skillnader. Nu börjar dragkampen om de statliga klimatsatsningarna, skriver Arbetet Globals Erik Larsson.
Det är alltid kul att kolla på filmer där två hundar drar i en trasa. Oklart varför, men kanske undrar man bara vem som är starkast och listigast? Jag tänker lite på den där bilden med två hundar när jag läser om klimatpolitiken i dag. Det är en ständig dragkamp.
Först var det en dragkamp mellan klimatförnekare och forskare.
Den striden känns avgjord. När IPCC nyligen kom med sin senaste klimatrapport var världen i stort sett enig om att något måste göras.
Så nu startar nästa dragkamp. Vad ska göras?
Vid en första anblick kan det verka som att fack och arbetsgivare är ganska eniga. Arbetsgivarorganisationen på EU-nivå, Business Europe, vill ha gröna satsningar och bättre regelverk. Europafacket säger ungefär samma sak. Det låter ju bra. Men bakom ytan finns två helt olika synsätt på hur koldioxidutsläppen ska minska.
Att fokusera på industrin är, enligt facken, en ganska dum strategi.
Arbetsgivarna i EU talar om behovet att investera i vad som kan beskrivas som ett grönare företagande. Vi behöver anläggningar för vätgas och fossilfritt stål. Det behövs garantier och statliga pengar för att våga satsa.
Business Europe talar också om hur viktigt det är med enhetliga lagar inom unionen och hur man ska få till stånd ett system för gröna investeringar, det EU kallar sin taxonomi (lägg det ordet på minnet).
Fackens ingång är en annan.
Europafacket kräver tuffare mål och att unionen ska minska utsläppen med 55 procent fram till år 2030. Det talar också om gröna investeringar men vill i stället för satsningar på industrin främst ha sociala satsningar.
Att polska kolgruvearbetare inte jublar när utsläppen ska minskas beror, enligt facket, lite hårdraget på att det inte finns någon a-kassa värd namnet i Polen. Vad ska man jobba med om man inte får lön från gruvan?
Den europeiska fackföreningsrörelsen vill därför se satsningar på sociala skyddsnät och omskolning för de arbetare som jobbar inom de fossila sektorerna.
Att fokusera på industrin är, enligt facken, en ganska dum strategi. Företagen måste ändå minska sina utsläpp eftersom EU infört utsläppsrättigheter som ska göra det olönsamt att släppa ut stora mängder koldioxid. De företag som inte drar ner på sina utsläpp riskerar därför att gå under. En större del av de gröna satsningarna bör i stället gå till att ställa om till ett hållbart arbetsliv.
Både fack och företag vill se fler investeringar och mindre utsläpp. Men den klassiska frågan är som så många gånger förr, vem ska betala och vem ska skörda frukterna av investeringarna? Det är det den här dragkampen handlar om.