I veckan presenterades regeringens utredning om ändrade regler vid prövning för sjuk och aktivitetsersättning, det som tidigare hette förtidspension.

Utredningen försvann snabbt ur nyhetsflödet när Stefan Löfven annonserade sin kommande avgång. Ändå måste denna utmärkta utredning lyftas fram, ända till den dagen då ett färdigt förslag klubbas i riksdagen.

Utredningen, gjord av TCO:s samhällspolitiska chef Samuel Engblom, sätter fingret på de stora orättvisor som byggdes in i systemet när reglerna ändrades och det som tidigare hette förtidspension omvandlades till sjuk- och aktivitetsersättning.

2005 fick drygt 500 000 personer förtidspension. I år ligger siffran runt 230 000 i sjuk- och aktivitetsersättning.
Det skulle varit alldeles utmärkt om sänkningen berodde på mer förebyggande arbete och bättre rehabilitering.
Men icke.

Förödmjukande jakt på inkomster

Minskningen beror på hårdare regler som främst slagit mot arbetare i utsatta LO-yrken.
Utredningen markerar att det viktigaste är det som aldrig gjordes: Fler och bättre insatser när det gäller förebyggande arbete och rehabilitering är nödvändigt.
Men med det sagt måste ersättningarna för dem som ändå slits ut bli mer humana.

Enligt utredaren Samuel Engblom har regeln om att långtidssjukas arbetsförmåga ska prövas mot alla jobb, vare sig de finns eller inte, lett till en förödmjukande jakt på andra inkomster för många långtidssjuka.
Vi har sett exempel där personer nekats ersättning för att de enligt Försäkringskassans bedömning kan utföra jobb där de inte behöver använda armarna och får tillgång till omfattande vila.

Var ett sådant underligt jobb skulle gå att finnas har Försäkringskassan inte haft någon skyldighet att ta reda på.
Dessa hittepåjobb stänger därmed effektivt alla möjligheter till ersättning – och det är främst arbetare i LO-yrken som drabbas.

Vid ett slutligt nej till sjukersättning blir alternativet för många att söka kommunalt försörjningsstöd, det som tidigare hette socialbidrag. Och för de många som inte heller får hjälp av kommunen återstår endast att vända sig till släkt och vänner.

Moderat motvilja

Men bland de utsatta finns också en grupp som den borgerliga regeringen uppenbarligen inte brydde sig om.
Det är personer med funktionsnedsättningar som också fick det betydligt svårare att få ersättning när reglerna ändrades. Det är därför inte förvånande att handikappförbundet DHR nu var en av de första organisationer som gick ut och applåderade utredningens förslag.

I utredningens förslag ser vi också ett första steg mot en lättare väg mot att lämna yrkeslivet för arbetare i slitsamma yrken utan att behöva ta ut pension i förtid. Från 60 år ska antalet yrken som arbetsförmågan prövas mot snävas åt ytterligare.

Men vad tycker de liberala mittenpartierna?

Delar de Moderaternas och Kristdemokraternas motvilja mot att göra det enklare för utslitna arbetare att försörja sig? Eller kan de äntligen se det rimliga i att människor som arbetat också ska kunna leva när de inte längre är fullt friska?

Vad tycker liberalerna?

För Liberalerna borde om inte annat utredningens lättnader för människor med funktionsnedsättningar vara skäl nog. Åtminstone förr om åren. Partiet har en lång tradition i att förespråka liknande stöd.

Eller har nämnandet till det konservativa blocket redan ätit upp denna basala liberalism hos partiet?
Inget av mittenpartierna har uttalat sig om förslaget. Däremot har utredningens tankegångar fått stöd av Sverigedemokraterna och Vänstern.
En riksdagsmajoritet för förslaget är därmed redan säkrad.

Men mittenpartierna borde ta sig en funderare. Var finns det liberala i att tveka inför en human försörjning för utslitna arbetare och handikappade?

Mittenpartiernas politisering av en nödvändig förändring är svårförståelig.