Om Socialdemokraterna gör en vänstersväng efter att Stefan Löfven avgår så ligger fältet öppet för Ulf Kristersson. Ungefär så har en del liberala tyckonomer muttrat sedan Löfven i söndags meddelade att han lämnar partiledarskap och statsministerpost i höst.
Logiken är att en socialdemokrati som tydligare än i dag driver vänsterpolitik – utan närmare specifikation på vad vänsterpolitik är – kommer skrämma Centerpartiet i famnen på Moderaterna.
Socialdemokraterna måste vara mittenorienterade för att inte Annie Lööf ska ställa till så att Jimmie Åkesson får vara med och styra Sverige, alltså.
Busch kunde inte säga tack
Kanske har liberalerna rätt. Kanske leder en socialdemokratisk vänstergir till att Centerpartiet gör en högergir. Men är det sådana hänsyn Socialdemokraterna bör ta? En annan sorts utmaning för partiet efter Stefan Löfven är att fundera ut varför man finns till.
Vi har i dag en riksdag med åtta partier. Även om politiken är rörlig så har de senaste åren sett ut ungefär så här: Moderaterna och Sverigedemokraterna är jämnstora, Socialdemokraterna några procentenheter större. C och V är också ungefär lika stora och sedan ligger ett tre partier och plaskar kring riksdagsspärren.
Och det politiska klimatet präglas av att oförsonligheterna är större och värderingskonflikterna tar mer plats. Som ett exempel: Ebba Busch och Jimmie Åkesson kunde knappt förmå sig att tacka Stefan Löfven för väl utfört värv.
Hur ska man kommendera politiken i ett sådant läge? Frågar man en socialdemokrat är svaret det samma som 2014 eller 2018: ansvarstagande, konstruktivitet och ledarskap. Kompromissen – snarare än ingångsvärdena i en förhandling – har blivit en sorts överideologi för vår tids socialdemokrater. Och även om S sedan 2014 inte längre vill regera i ensamt majestät är självbilden inte sällan att man ändå är allmänintressets parti.
De gillar inte S-väljare
Det har förvisso gått att bilda en regering med den utgångspunkten men när Vänsterpartiet slog sönder januariavtalet i somras så satte man också fingret på svagheterna i samarbetet: Centerpartiet och Liberalerna gillar inte Socialdemokraterna, och man gillar verkligen inte socialdemokratiska väljare.
Det kan vara värt att påminna om att de äldre kompromisserna mellan S och C alltid byggde på ren intressepolitik. Småböndernas materiella intressen sammanföll till stor del med arbetarnas. Genom överenskommelser som undanröjde arbetslöshetshot och reglerade frihandeln värnade man bonde- och arbetarklassens trygghet. Och trygga människor, resonerade man på 1930-talet, röstar inte på fascister eller nazister.
Januariavtalet var något annat än en sådan kohandel. Under löften om att Sverigedemokraterna skulle hållas borta från regeringsmakten krävde Centerpartiet – som nu är välfärdsprofiternas och tjänstesektorns intresseparti – åtgärder som man visste skulle smärta för socialdemokratin och inte minst för fackföreningsrörelsen.
Avtalet hade sina förtjänster men har helt uppenbart skadat Socialdemokraternas relation till sina väljare och till LO-medlemmarna.
Det finns verkliga skäl att oroa sig för det.
Facken försvagas – klyftorna vidgas
Flera av Europas socialdemokratiska partier har klippt eller försvagat sina band med fackföreningsrörelsen för att bättre kunna framställa sig som marginalväljarnas vänner.
Det har berövat arbetarklassen en röst i partierna och det har bidragit till att fackföreningarna försvagats och tappat medlemmar.
Det har i sin tur vidgat den klyfta mellan rik och fattig som socialdemokratin i över hundra års tid velat överbrygga.
Utan starka fackföreningar förlorar arbetstagare inflytande och insyn i företagens beslutsprocesser. Starka fackförbund har också en återhållande effekt på de rikastes girighet. Utan organiserade löntagare är det lättare för företagsledare och aktieägare att se till att en större del av vinsten går till dem själva. Sämre organiserade löntagare betyder dessutom mindre makt över den politik som fördelar välstånd och resurser.
Allt enligt en rapport från Internationella valutafonden, IMF.
Trygga röstar inte på extremhögern
I en riksdag utan självklara dominanter, där handslag inte gäller, där smittskyddslinjen mot SD rämnat och där ingen tackar S för att de tar samhällsansvar måste partiet göra upp med bilden av sig självt som ett samlande parti för hela Sverige. Några sådana partier efterfrågar ju inte väljarna längre.
Men bland de åtta partierna i riksdagen behövs helt uppenbart fortfarande ett parti som varje dag i veckan står upp för arbetarklassens materiella intressen.
Som mer än gärna samarbetar, men inte till vilket pris som helst. Som gärna gör uppgörelser med den som är med på att uppgörelsen på sista raden ska gynna löntagarna och särskilt LO-grupperna. Som står upp för trygghet i förvissning om att trygga människor inte röstar på fascister.
Det partiet kan Socialdemokraterna vara.
