Jag pratade med en lärare häromdagen. Inför elevernas fysiska återkomst till skolbänkarna muttrade han om niorna, de som gick ut i våras och som inte kommer tillbaka. Coronaläsåret har satt sina spår.

“Många av dem borde egentligen ha gått längre. Men de godkändes ändå.” Glädjebetyg brukar det kallas i debatten, men i det här fallet är det snarare en fråga om snällbetyg. Och både Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson och Lärarnas riksförbund håller med.

När Skolverket presenterade sin senaste betygsstatistik låg betygssnitten på samma nivåer som före pandemin. “Luftslott!” vill man nästan skrika, och Skolverket själva säger nästan, nästan samma sak. Myndigheten ser en risk för ett kunskapstapp, trots slutbetygen.

Lärarnas riksförbund säger att man ska ta Skolverkets siffror med en rejäl nypa salt. Slutbetygen ska bland annat vägledas av de nationella proven. Dessa ställdes in på grund av coronan. Klart betygsstatistiken inte längre förhåller sig till verkligheten.

Här blir få läxor gjorda

Det vore också märkligt att tro annat än att ett år av distansundervisning och underbemanning i lärarkåren påverkat eleverna. De som behöver skolan som mest har också påverkats värst. Hemma framför skärmen tryter motivationen. I trångbodda lägenheter blir få läxor gjorda.

På gymnasiernas yrkesprogram är coronan direkt framtidsfarlig. Många får sina första arbeten genom gymnasiepraktiken, också kallat arbetsplatsförlagt lärande. Ett moment i undervisningen som på grund av smittorisken i princip helt ställdes in i stora delar av landet.

Spelar det vid det här laget någon roll att rada upp sådana här konstateranden? Skolorna har lappat, lagat och trollat med knäna, men gjort är gjort och kommer aldrig mer igen. Niorna gick vidare till gymnasiet, studenterna sprang ut.

Ja, det spelar roll. Ett bokslut över pandemihanteringen kommer inte kunna göras förrän 00-talisterna går i pension. Samhället måste svara på det förlorade coronaåret. Om något borde skolans utsatthet sätta det livslånga lärandet i centrum av samhällsdebatten igen.

Resurser behövs till både Komvux och Yrkeshögskolor. Privatiseringen av Arbetsförmedlingen måste stoppas och myndigheten behöver ett särskilt uppdrag inför coronagenerationen för att säkra både arbeten och möjliga vidareutbildningar.

Här bör studiestöden också ses över, liksom löftet att fler ska kunna ta CSN-lån för att ta körkort. LAS-överenskommelsens punkt om rätten till kompetensutveckling för anställda är också vital för att säkra framtida kunskapsinhämtning, säga vad man vill om avtalet i övrigt.

Högerpolitik nu vore en katastrof

Sverige har dessutom en lång och stolt folkbildningstradition. Mitt i coronakris är den hotad. Sverigedemokraterna har öppet deklarerat sin avsky inför folkhögskolor och studieförbund.

I Trelleborg har SD tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna strypt stödet till studieförbunden. Bidragen har halverats.

I riksdagen vill Sverigedemokraterna att platserna på Folkhögskolornas allmänna kurser kraftigt skärs ned. Bidragen ska minska med en miljard. Det vore en katastrof.

Tillbaka till min lärarvän.

“Om man visste att det fanns ett samhälle som plockade upp dem efter det här. Ja. Då hade det kanske varit lättare att underkänna dem. Men nu gör det ju inte det.”

Och så gick det alltså till när eleverna som fått skolgången saboterad av corona fick snällbetyg i stället för ett samhälle.