Jag såg henne födas någon gång i slutet av december 2001 i staden Jalalabad. Det var en lång och besvärlig födsel.

En ovanligt lång graviditet som föregicks av våld och död. Men vi blev ändå goda vänner på en gång. Födseln firades febrilt. Kvinnor, män och barn gick ut på gatorna. Efter sex fruktansvärda år under talibanernas diktatur föddes hoppet. Livet återvände.

Jalabad var fyllt av liv och rörelse. Glada, tjattrande barn överallt. Skolorna öppnade. Jag var med om något magiskt – ett besök på en flickskola som slog upp sina dörrar efter sex år.

Flickornas förväntansfulla ögon lyste! De pratade i mun på varandra. Det kunde varit en normal terminsstart. Om det inte vore för att klassrummet saknade fönster. I väggarna syntes kulhål, vissa var så små att man endast kunde sticka in ett finger, andra så stora att man fick in en fotboll.

Klassrummen saknade möbler. Men något som inte fattades var flickornas gnista för att lära sig. De ville ta igen allt de missat då talibanregimen hållit landet i ett järngrepp och tvingat kvinnorna att hålla sig hemma.

Men jag var en dålig vän. Mitt intresse riktades sedan mot kriget i Irak. När jag återvände till min vän Afghanistan kunde jag se kvinnor som körde bil, som arbetade som poliser, militärer, lärare, journalister och några satt till och med i parlamentet. 

Korruption vanligt

Det fanns hopp, trots att det rådde en konflikt där barn, kvinnor och män dödades. Kvinnorna kämpade mot fördomar och traditioner. Många mördades eller misshandlades i sin kamp för sina rättigheter och mot kvinnovåld, tvångsgifte och barnäktenskap.

En stor del av den internationella hjälpen och biståndet har hamnat fel. Korruption, arbetslöshet, fattigdom har lett till att talibanerna vuxit ute på landsbygden. Konflikten har orsakat ett enormt lidande. 

Varför kan inte Sveriges utrikesminister, Ann Linde erkänna att det är ett misslyckande för Sverige att talibanerna tagit över Afghanistan igen?  Detta är ett svek mot afghaner i allmänhet och mot afghanska kvinnor i synnerhet.

Det är också ett svek mot de fem svenska soldaterna som gav sitt liv där och de tusentals svenska soldater som riskerat sina liv för att bygga upp ett bättre land.

Dagligen får jag meddelanden från livrädda afghaner som vill därifrån. 

Det är en konsekvens av att vi övergivit landet i ett läge när det var uppenbart att Afghanistan skulle slukas upp av Talibanerna. Det var vår plikt att sätta landet på fötter, inte som nu rycka bort mattan. Varför protesterade inte Sverige när Biden skyndade på reträtten ur Afghanistan?

Alla visste vad det skulle få för konsekvenser för landet.

Jag hoppas att talibanledarnas försäkran att kvinnorna ska få fortsätta att studera och arbeta inte är tomma ord. Jag känner en viss skepsis då jag ser klipp på hur talibaner målar över bilder av kvinnor i reklam och tvingar dem att bära slöja igen.

Den 15 augusti släcktes hoppet i för afghanerna. Nu råder mörker.