Karin Stöckel, smörjare, Kiruna: – Jag smörjer motorer, pumpar och växellådor med trasor och smörjmedel och kontrollerar maskinerna. Jag är i konstant rörelse på betonggolv och bär tungt.

Foto och bildtexter: Elisabeth Ohlson och Annica Carlsson Bergdahl (läs en intervju med författarna under bilderna)

Annie Magnusson Kling, lantarbetare, Kälvum

– Det blir många knäböj. 30 till 35 liter mjölk ger varje ko per dag. Efterarbete är att spola, skrapa, diska och så rutinjobb som mocka, göra rent, vaccinera kalvar, flytta djur.

Kofi Gyan, lagerarbetare, Kungälv

– Jag jobbar på Icas centrallager. Vi levererar till butiker över hela landet. I fyra år hade jag nolltimmarskontrakt och jagade timmar hela tiden eftersom jag inte var garanterad någon arbetstid alls. Allt vi gör är specificerat in i minsta detalj. Takten och kontrollen har ökat. Allt registreras. Allt övervakas.

Khuanla Chalardyaem, tvättbiträde, Angered

– Vi tvättar skitiga arbetskläder, men vi gör inget skitjobb. Vi levererar dagligen rena, prydliga kläder till alla våra viktiga samhällsfunktioner. Jag är stolt över jobbet vi utför.

Christer Lindström, snickare, Borås

– Ryggen spökar. Armarna har fått en del stryk efter åratal med vibrerande, knackande maskiner. Händerna domnar och jag fryser lätt. Det har blivit jävligt mycket tuffare med tajta tidsplaner och stress som ökar.

Jessica Sahlström, butiksanställd, Skara

– Jag har fått rejält ont i ryggen, kan inte stå eller gå långa stunder. Därför är jag tillbaka sittande i kassan och också en del i självutcheckningen.

Malin Wegge, undersköterska, Göteborg

– De boende är sjukare än när jag började, vilket gör arbetet tyngre. Kraven ökar med mer dokumentation, allt måste vi skriva ner. Stressen har ökat.

Varför syns och hörs sällan människor som arbetar med sina kroppar? Författaren och utställningsproducenten Annica Carlsson Bergdahl ställde sig den frågan och beslutade sig därefter för att inleda ett årslångt projekt tillsammans med fotografen Elisabeth Ohlson. 

Två miljoner människor i Sverige har ett kroppsarbete. Tillsammans ville de träffa några av dessa och prata om hur de har det på jobbet, hur de ser på höjd pensionsålder och om hur deras kroppar mår.

– I våra offentliga miljöer finns det en väldig medelklassnorm. Arbetarklassen syns så lite och jag ville försöka synliggöra den genom det här projektet, säger Annica Carlsson Bergdahl. 

33 möten med arbetare

Det blev totalt 33 möten. Väldigt många arbetsmiljöfrågor går igen i intervjupersonernas berättelser.

Till exempel hur mycket bättre deras kroppar skulle må om de hade sex timmars arbetsdag. Eller hur arbetsgivare har blivit mer kontrollerande med kamera­övervakning.

– Det var slående vilket pris de har fått betala med sina kroppar. Jag har lärt mig mycket och skrattat men också förfasats över deras villkor. Och då ska man komma ihåg att nästan alla personer som vi skildrar har en fast anställning, säger Annica Carlsson Bergdahl.

”Arbetare utsätts för mer kontroll”

Pandemin gjorde det svårare för Elisabeth Ohlson att ta bilder inne på arbetsplatser. Men hon tycker sig också se ett ökat motstånd från arbetsgivare att släppa in utomstående. 

– Arbetarna utsätts för betydligt mer kontroll i dag än när jag jobbade som pressfotograf på 1980-talet och besökte arbetsplatser och fotade anställda, säger hon. 

Särskilt en kvinna tänker de på ofta; Transportören Helena Andersson i Smedjebacken som kör bandlastare.

– Det är ett så otroligt farligt och tungt jobb. Det mötet påverkade mig mycket, säger Elisabeth Ohlson.

Utställning möts av skepsis

På Länsmuseet i Gävleborg visas fram till oktober en vandringsutställning med de 33 arbetarna.

Därefter går den vidare till andra orter. Men utställningen har också mötts med viss skepsis, berättar Annica Carlsson Bergdahl.

– Många tycker att det blir för politiskt när det handlar om arbetarklassen.