Så kom Stefan Löfven och Annie Lööf med ett bud till Vänsterpartiet.
Om Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna och Sveriges allmännytta kan komma överens om hur hyresmodellen ska reformeras går regeringen vidare med deras gemensamma förslaget.
Annars blir det som utredningen om fri hyressättning föreslår. Ja, det blir marknadshyror, enligt Vänsterpartiets tolkning. Utspelet var inte förankrat hos Hyresgästföreningen och så gick det som det gick.

Alltså avsätts av allt att döma regeringen i morgon. Vad händer sen?
Statsvetare, självutnämnda politiska experter och journalister gör nu listor över Stefan Löfvens handlingsalternativ. Talmansrundor eller extra val, vilket alternativ skulle kunna gynna Socialdemokraterna? Och vad är Moderaternas egentliga syfte om Löfven nu avsätts men kommer tillbaka?

Den politiska kris Vänsterpartiets misstroendeförklaring orsakat handlar inte bara om spel. Det är tydligt att vi befinner oss i en brytningstid där formerna för riksdagsarbetet mals sönder inför våra ögon.

Misstroendeförklaringen är riksdagens enda verktyg för att avsätta statsråd eller en hel regering. Endast elva gånger sedan demokratins genombrott har vapnet plockats fram.
Sex av dessa gånger har inträffat efter valet 2014.
Fyra gånger har misstroendeomröstningar drivits fram av Sverigedemokraterna, ett parti som bara suttit i riksdagen i elva år.
Aldrig tidigare har misstroendeförklaringen haft stöd av en majoritet i riksdagen.
Det ger lite perspektiv på sakerna som nu sker.

Inför valet 2018 pratade allianspartierna om att man skulle väcka misstroendevotum mot Löfvens ministrar för saker som flygskatt, hårdare skatt på fåmansbolag och ändrad brytpunkt för statlig skatt. 2019 stoppade Vänsterpartiet ihop med M, KD och SD privatiseringen av Arbetsförmedlingen genom att hota arbetsmarknadsminister Eva Nordmark med misstroende.

Att ha möjlighet till en misstroendeförklaring är en självklar ordning i en välfungerande parlamentarisk demokrati men liknar i dag mest ett sätt att markera mot politik man ogillar. Att vädja till att oppositionspartierna att skärpa sig är sannolikt helt lönlöst. För sig själva och för sina väljare kommer de alltid kunna motivera varför de gör som de gör.

Men om riksdagen när som helst och med vilka motiv som helst är redo att rikta misstroende mot vilken minister som helst blir situationen för en minoritetsregering omöjlig. Få vet det lika väl som Stefan Löfven.

Oavsett hur omröstningen i morgon slutar, och oavsett om talmansrundor eller extra val väntar så är en sak tydlig: det kommer i praktiken att krävas något annat än ett januariavtal för att en regering ska kunna överleva politiskt framöver.

Januariavtalet bröt upp blocken och var på ytan den sortens förhandlingslösning som behövs för att en minoritetsregering ska kunna bildas och regera. Jag har själv skrivit om förtjänsterna med avtalet och de fina reformer som S kunnat driva igenom tack vare att det finns.
Men januariavtalet är samtidigt ett dokument där C och L med klinisk precision krävde åtgärder som man visste skulle smärta för socialdemokratin och inte minst för fackföreningsrörelsen.
Det var också ett dokument som helt odynamiskt låste fast politikens inriktning för fyra år i 73 punkter upprättade i januari 2019.

Bara under den senaste veckan har vi ställts inför olika exempel på hur marknadsliberalismen är kaputt, men Socialdemokraterna kan inte med kraft agera mot hvb-profitörer, hemliga friskoleägare och covidintygsfuskare. Det har Annie Lööf krävt i en förhandling för över två år sedan.
Avtalet omöjliggör dessutom för regeringen att förhandla sig till rimliga beslut med riksdagspartier som inte undertecknat avtalet. Vänsterpartiet – ett parti som S samarbetat med i årtionden – skulle i stället förnedras.

– Den som vill förbättra Sverige måste samla många goda krafter och göra det tillsammans, sa Stefan Löfven på valnatten 2018.
Efter 20 juni 2021 är det uppenbart för alla att vår demokrati kräver tydliga politiska alternativ men också överenskommelser, förhandlingar, ett givande och ett tagande för att finna den majoritet som behövs för varje beslut som tas i Sveriges riksdag.

Socialdemokraterna och Stefan Löfven är, trots allt, bäst rustade för den utmaningen. Men då måste partiet frigöra sig från januariavtalet.