Magdalena Andersson ska inte syssla med aktiv dödshjälp
Nedskärningar kommer förlänga och fördjupa krisen. Men att strunta i åtstramningar handlar också om politisk överlevnad, skriver Arbetets politiska redaktör.
Efter coronakrisen måste vi strama åt.
Det budskapet har bland andra Riksrevisionen och Stockholms handelskammares omstartskommission framfört senaste tiden. Förre finansminister Anders Borg talar om behovet av en väldigt stram finanspolitik när pandemin är nedkämpad.
Finansminister Magdalena Andersson vill vänta. I en intervju med Svenska Dagbladet säger hon att man inte ska strama åt för tidigt för då riskerar man att strypa återhämtningen.
Men ska man alls strama åt?
Vid finanskrisen för snart 15 år sedan låtsades nästan alla Europas ledare att det stora problemet var underskott i ekonomin. Enorma nedskärningar skrevs ut som recept oavsett patient.
Att prata om en felkonstruerad valuta och ett vanskött banksystem var inte intressant.
Alla länder skulle dra åt, även EU:s motorer som Tyskland och Storbritannien. Löntagarna och pensionärerna skulle betala en kris orsakad av finanssektorn och så var det med.
Krisen förvärrades och förlängdes på grund av politikernas kärlek till stram finanspolitik. De sociala och politiska kostnaderna blev enorma.
Den här gången har krisen tack och lov bemötts annorlunda. Enorma nödåtgärder och stimulanser har sjösatts för att rädda jobb och människor.
Det har förstås gjort ont i de etablissemangspolitiker och den ekonomiska elit som ägnat årtionden åt att värna låga statsskulder, höga räntor och budgetöverskott.
Och nu vill de tillbaka dit. Coronaskulderna ska snabbt betalas av genom nedskärningar.
Trots att den linjen tidigare lett till hög arbetslöshet, fattigdom och för låga investeringar i allt från infrastruktur, bostäder och utbildningsväsende.
Trots att den linjen tidigare bidragit till att varken sjukvård, äldreomsorg eller krisberedskapen var redo för covid-19.
En sak måste vara klar. Att staten spenderar under krisen betyder inte att den måste spara efteråt.
Precis som Max Jerneck, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, skrivit på Aftonbladets kultursidor så kommer statens pengar från staten.
Krispaketen betalas av helt nya pengar, inte av oss medborgare eller våra barn. Och Sverige kan alltid betala sina skulder.
Det behövs inga stålbad efter pandemin. Statens utgifter behöver inte slaktas. Däremot så behöver vi prata en hel del om statens inkomster och statens åtaganden.
Det har åtminstone USA:s president Joe Biden insett.
Han talar om full sysselsättning och att löntagarna ska vara så starka och trygga att de inte behöver acceptera skitjobb.
Han stärker a-kassan och fackförbunden, skickar pengar rakt till barnfamiljer och förstärker delstaternas ekonomi. Han talar om att göra enorma investeringar i vägar och kollektivtrafik.
Han lovar grön omställning och vill betala genom stora bolagsskattehöjningar. Dessutom har Biden inlett ett arbete för att få till en sorts global miniminivå för bolagsskatter.
Precis som ekonomihistorikern Adam Tooze har skrivit i New Statesman så styrs Biden av insikten att det värsta hotet mot den liberala demokratin inte är underskott i statsbudgeten utan social polarisering och högerpolitik.
Fler borde inse – inte minst i Sverige – att en stat som slutar finnas till för medborgarna och bara erbjuder åtstramningar i välfärden, sänkta bidrag, försämrade socialförsäkringar och höjd pensionsålder snart inte har några försvarare.
Det är klart att det till slut påverkar politiken om man inte kan få ett jobb och döms till fattigdom.
Det är klart att det till slut påverkar politiken om yrken som tidigare var förknippade med stolthet nu innebär usla löner och otrygga villkor.
Det är klart att det till slut påverkar politiken om man får se sin levnadsstandard sjunka, om skolan inte fungerar, om skräp får ligga kvar på gatorna, om gamla överges i sina hem.
Om vägar och järnvägar brakar ihop. Om kriminaliteten går upp och integrationen inte fungerar.
Om Biden inte snabbt hinner övertyga väljarna om att han kan vända det där så begriper han att det är över.
Kongressvalet 2022 kan vara slutet för de politiska krafter som vill utjämna klyftor och bekämpa klimatkrisen. 2022 är ett ödesår även för svensk vänster.
1848 formulerade den tyske läkaren och liberalen Rudolf Virchow ett motto: ”Politik är inget annat än läkekonst, om än i större skala”
Sällan har det väl känts lika sant som under coronakrisen.
Nu behöver vi – och inte minst Magdalena Andersson – hålla fast i den insikten. Att hon nu föreslagit en ”miljonärsskatt” är utmärkt.
Men budgethökarnas och åtstramningsfundamentalisternas outtalade motto om att politik ska vara som aktiv dödshjälp får vi helt enkelt göra oss av med.
