“Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut” är ett klassiskt citat av den brittiske baronen John Dalberg-Acton, och är det någon som har makt om än inte i en direkt politisk mening så är det medlemmarna i det brittiska kungahuset.

Man kan förstå att prinsparet Harry och Meghans intervju med Oprah Winfrey härom veckan tog skruv.

Världsmedia har fokuserat på parets avslöjande om en onämnd familjemedlem som ska ha “oroat sig” över vilken hudfärg parets son kommer få (Meghan Markles mamma är afro-amerikan).

I Sverige har Markles upplevelser av psykisk ohälsa stått i fokus. Mindre omtalat men mycket mer anmärkningsvärt är dock Markles uttalanden om facket.

Faktum är att avsaknaden av ett fackförbund lyfts fram som det centrala problemet för Markles liv i det brittiska samhällets absoluta toppskikt.

Man kan tycka vad man vill om kungligheters liv i lyx, men att Meghan Markle rakt ut säger att hon hade behövt ett fackförbund för att försvara sin rätt till trygghet och psykisk hälsa på arbetet betyder mer än vad vi kanske tror.

Framförallt betyder det något för unga kvinnor.

En snabb titt in i svenska Facebooks största samtalsgrupp för tjejer ger en fingervisning om läget i landet. Honey & the Bees har nästan 160 tusen medlemmar som postar inlägg om allt mellan himmel och jord och frågar varandra om råd.

Allt för ofta dyker samma fråga upp i flödet: något har hänt på arbetsplatsen, vad gör jag nu?

Det handlar om chefer som fular med arbetstider och semestrar, löner som inte betalas ut och om regelrätta sexuella trakasserier.

Svaret blir alltid detsamma: du borde ha gått med i facket. Utan fackets hjälp blir nämligen en juridisk process svår. När olyckan väl är framme är det dock för sent.

Det ingår helt enkelt inte i många unga kvinnors föreställningsvärld att ett fackligt medlemskap har ett värde.

Någon LO-identitet bär man inte på, trots att ens första arbete ofta är inom hotell- och restaurangbranschen eller inom handeln.

Facken förknippas med män i industrin, inte med det urbana storstadslivet där handeln och restaurangnäringen är som störst.

I grund och botten handlar det om ett alltmer uppluckrat arbetsliv med allt otryggare anställningar, snabba jobbyten och bemanningsföretag. Men det är också ett kulturellt problem.

Enligt en rapport från tankesmedjan Katalys fokuserar 70 procent av nyhets- och faktarapporteringen i Sverige på personer med en medelklassbakgrund.

Bara 11 procent handlar om arbetare. I stället skildras personer inom LO-yrken, det vill säga majoriteten av svenska löntagare, ofta i reality-program, ett programformat som bygger på att tv-tittarna på något sätt ska se ned på eller känna medlidande för människorna som skildras.

I film och dramaserier kopplas arbetarlivet oftare än sällan till tragiska livsöden eller ren socialpornografi. 

Det är alltså knappast konstigt att unga kvinnor inte vill se arbetet och det fackliga medlemskapet som en del av sin identitet.

Det är här Meghan Markle kan göra skillnad, även om hon är så långt ifrån en vanlig anställd man kan komma.

Faktum är att det är just hennes glammighet som i sammanhanget får budskapet att nå fram i det vanliga mediebruset.

Markle lyfter hur det amerikanska skådespelarfacket Screen Actors Guilds (SAG-AFTRA) tidigare kunde skydda henne som arbetande skådespelerska och ett fackförbunds direkta koppling till arbetsmiljön och därmed hennes psykiska hälsa. 

Det finns inga fackförbund för kungligheter, och i Markles fall ledde bristen på hjälp och stöd till självmordstankar.

I en videoessä av författaren och youtubern Lindsay Ellis citeras den politiske journalisten John Caro apropå makt och korruption.

Caro anses vara en av USA:s främsta experter på makt, och han vänder sig emot den klassiska idén om att makt korrumperar.

Efter ett långt yrkesliv med biografier om amerikanska presidenter och näringslivstoppar menar han i stället att makt alltid avslöjar. “När någon har tillräckligt mycket makt att göra det han alltid velat göra så kommer man att se vad han alltid ville göra.”

Med andra ord: as finns överallt, men så länge as inte får löpa fritt märks de inte.

Caros syn på makt ringar in något centralt i den svenska modellen och på arbetsmarknaden. Poängen med det fackliga medlemskapet är inte bara juridiskt skydd när arbetsgivaren sviker sitt ansvar.

Att organisera sig fackligt handlar om att balansera makten. Det hjälper hela arbetsmarknaden.

Åt båda håll får dåligt beteende konsekvenser. Finns det en balans rensas också sämre arbetsgivare ut, arbetsplatskonflikterna blir färre och chefer håller sig på mattan.

I Meghan Markles fall hade en facklig organisation kunnat ställa krav när arbetsmiljön orsakar psykisk ohälsa.

Det hade kunnat finnas ett uttryckligt krav på arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön och handlingsplaner när arbetet blir ohållbart, vilket efter fackliga krav i dag är ett lagkrav i Sverige. 

Att arbeta mot diskriminering på arbetsplatsen hade kunnat finnas inskrivet i ett kollektivavtal, såsom krafttag mot sexuella trakasserier numera finns inskrivet i kollektivavtalet för hotell- och restaurangfackets avtal.

Unga kvinnor har allt att vinna på att förstå hur allt hänger ihop.

Markle å sin sida tycks ha allt att vinna på att hålla sig borta från kungligheter. Möjligen är det en läxa för hela samhället.