Löddriga av iver och förväntan tog den borgerliga alliansen över makten efter valet 2006.

Centerledaren Maud Olofsson lovade att Sverige skulle ”avsossifieras”. Förhatliga statliga monopol skulle brytas upp.

Några djupare konsekvensanalyser gjordes inte innan besluten klubbades i riksdagen.

Det var nyliberal ideologi och inget annat som drev fram privatiseringar och avregleringar. Marknaden sågs som en garant för att allt skulle bli så mycket bättre om staten fråntogs ansvaret.

Socialminister Göran Hägglund (KD) gav sig på apoteksmonopolet. Sverige skulle inte längre vara som Nordkorea eller Kuba.

Han lovade pressade priser, mer valfrihet och högre kvalitet om marknaden släpptes in. Fri konkurrens skulle gynna entreprenörskap och därmed också tillväxten.

Men det blev inte som alliansen lovade. Löftena blev blåa dunster som löstes upp ett efter ett.

Visst blev det fler apotek, men de uppstod oftast där det redan fanns gott om dem.

En granskning av Dagens Nyheter tio år efter avregleringen visade att hälften av de nyöppnade apoteken fanns inom gångavstånd från ett annat apotek.

Trängseln i storstäderna har ökat, på landsbygden finns för få presumtiva kunder för att få tillräckligt stor lönsamhet.

Några tusen blommande småföretag blev det inte heller. I stället domineras marknaden av ett fåtal stora koncerner. Priserna på receptfria mediciner har gått upp betydligt mer än konsumentprisindex.

Utbudet av smink och egenvårdsprodukter ökade kraftigt, det blev mer läppstift och mindre medicin. Kravet på lagerhållning av livsviktiga läkemedel togs samtidigt bort och lagren avvecklades.

Marknaden löste inte problemet, förblindade politiker såg det inte ens. Coronapandemin har visat att det var naivt, dumt och farligt.

Nu har Riksrevisionen granskat en annan ideologisk avreglering. Tio år efter att AB Svensk Bilprovning blev av med ensamrätten att besikta fordon har den statliga myndigheten tittat på effekterna.

Mycket känns igen från avregleringen av apoteken. Några lägre priser blev det inte.

I stället har priserna ökat betydligt mer än för andra varor och tjänster.

En bilbesiktning 2019 kostade 56 procent mer än 2010, att jämföra med konsumentprisindex som bara steg med tio procent under samma tid.

Någon start av många nya små besiktningsföretag blev det inte heller. I stället dominerar tre stora aktörer. Utöver statliga Bilprovningen de privatägda Opus och Besikta.

Det har poppat upp nya besiktningsställen, men bara där det finns gott om kunder. Totalt ökade antalet från 186 till 526 på tio år. En imponerande ökning på 183 procent.

Men problemet är att det inte dök upp några nya stationer i glesbefolkade Arjeplog, Hagfors och Vansbro. Orter där bilen för de flesta är oumbärlig.

Däremot ökade antalet besiktningsstationer i Stockholm från 21 till 90 under samma tid. I en region där kollektivtrafiken är väl utbyggd och bilen inte lika nödvändig.

Ofta också av en nyare årsmodell än i delar av landet med lägre inkomster.

Dessutom är det dyrare att besiktiga bilen i Kiruna och Sollefteå än det är i Stockholm och Göteborg.

Där slåss de tre stora besiktningsbolagen om kunderna med lockpriser och extra öppettider. I glesbygden finns inte den konkurrensen.

De misslyckade borgerliga avregleringarna splittrar landet och spär på missnöjet i de övergivna delarna. Det är en farlig utveckling att avståndet mellan stad och land ökar.

Invånarna stämplas som icke lönsamma, oavsett om det handlar om att köpa medicin eller kontrollera bilen. Det är en obehaglig stämpel, tryckt på människor av företag och borgerliga politiker.