I mars 2021 var arbetslösheten i Sverige uppe i 8,4 procent. En förskräcklig siffra, speciellt mot bakgrund av att närmare 200 000 svenskar varit arbetslösa i över ett år.

Det här borde mötas av kraftiga jobbsatsningar från regeringens sida. Men som en stoppkloss för alla nödvändiga satsningar ligger de budgetramar som Sveriges riksdag har beslutat att finansdepartementet ska följa.

Någon ekonomisk grund för dessa ramar finns inte. I stället är budgetramarna helt och hållet politiskt beslutade. Och de är på väg att bli förödande för möjligheten att få ned arbetslösheten.

En av de politiskt beslutade normerna för statens budget säger att Sverige ska ha en statskuld på mycket låga 35 procent av BNP. I dag ligger den på runt 40 procent.

Varför vi ska ha en så extremt låg statskuld beror gissningsvis på att politiker tror att de verkar ansvariga om de kräver så låg statsskuld som möjligt. Spara har blivit mantrat, även om vi sparar oss till massarbetslöshet.

Andra utvecklade ekonomier använder pengarna på ett helt annat sätt och snittet för EU:s länder ligger på hela 90,7 procents statsskuld.

Men trots att Sveriges statsskuld alltså är bland de absoluta lägsta i EU ska finansdepartementet se till att statskulden de närmaste åren helst betas av ännu mer tills vi är nere på 35 procent av BNP.

Samtidigt som vi har skyhög arbetslöshet.

Det är kontraproduktivt och det är en politik som inte går att förena med full sysselsättning.

Samma sak gäller för den norm som säger att statens ekonomi ska gå med 0,33 procents överskott under en konjunkturcykel.

Både beslutet att hålla en närmast extremt låg statsskuld och att ständigt gå med överskott har blivit hinder för möjligheter att skapa full sysselsättning.

Och det här påminner om oroliga tider i svensk socialdemokrati.

Under hela efterkrigstiden var målet för socialdemokratisk politik att skapa full sysselsättning. Att alla medborgare hade ett jobb var ett överordnat mål och finanspolitiken fördes i nära kontakt med arbetsmarknadens parter.

Men på 1980-talet hände något. In på finansdepartementet stegade en grupp ekonomer som ville sätta ramar, regler och normer, som finanspolitiken måste hålla sig inom.

Det här skulle göra finanspolitiken långsiktigt hållbar, sade man, utan risk för en förgörande hög inflation eller andra negativa konsekvenser för statens ekonomi.

På LO var man i förstone inte direkt negativ till den nya politiken, som fick namnet ”normpolitik”. LO:s mycket tydliga budskap till regeringen var dock att den nya normpolitiken inte fick äventyra det övergripande målet om full sysselsättning.

Vilket dock var precis vad som hände.

När normpolitiken började gå ut över sysselsättning och skapade nedskärningar blev kritiken kraftigare.

Gruppen nya ekonomer på finansdepartementet började kallas för ”kanslihushögern” och normpolitik blev närmast ett skällsord i fackliga kretsar. Motsättningarna ledde fram till det som 1990 kallades ”rosornas krig” med främst LO på ena sidan och finansminister Kjell-Olof Feldt på den andra.

Är vi då på väg mot ett nytt rosornas krig?

Onekligen är situationen snarlik den runt 1990. Finansdepartementet följer normer medan LO vill höja full sysselsättning som akut och överordnat mål.

I debatten pratar alla inom socialdemokratin om jobben, jobben, jobben. Men historiens motsättningar flyter som en besk ingrediens genom diskussionerna.

Den politiska grunden är dock en annan än under 1980-talets slut. I dag är Socialdemokraterna beroende av två mittenpartier som följer en nyliberal agenda som förespråkar en kraftigt restriktiv politik mot LO-kollektivet.

Vad behövs då för att nå tillbaka till full sysselsättning?

LO:s linje är klar och påminner mycket om den linje man hade 1990: Regeringen måste leverera betydligt större jobbsatsningar.

Redan 2013 föreslog LO-ekonomerna ett förstärkt jobbpaket på 70 miljarder kronor som skulle skapa 100 000 nya jobb. Inriktningen på jobben var främst satsningar på infrastruktur som vägar och järnvägar.

Ett par år senare fick LO:s tidigare chefekonom P-O Edin många på högerkanten att sätta kaffet i vrångstrupen genom att i sin rapport ”Totalrenovering av Sverige” föreslå att Sverige under de närmaste 20 åren borde satsa 2000 miljarder kronor för att undvika massarbetslöshet.

Att låna dessa pengar skulle bara marginellt påverka statsskulden eftersom tillväxten samtidigt skulle öka kraftigt.

Och framför allt. Människor skulle få jobb.

Så sent som när vårbudgeten lades för någon månad sedan blickade LO:s nuvarande chefekonom Ola Pettersson ut över Atlanten mot det stora stödpaket som USA:s nye president Joe Biden föreslagit för att klara jobben i USA.

– Strunta i budgetramarna och satsa på en svensk version av USA:s gigantiska stödpaket, var hans råd till regeringen.

Såväl underskott som statsskuld skulle då hamna betydligt högre än de nivåer som finansminister Magdalena Andersson (S) hade presenterat när hon håller sig inom de politiskt beslutade budgetramarna.

Men arbetslösheten skulle gå ned. Svenskarna skulle bli rikare. Folk skulle ha ett jobb att gå till.

Att borgerliga partier vill behålla de hämmande normerna är ett majoritetsproblem i riksdagen.

För borgerliga partier är det till och med så viktigt att undvika offentliga jobbsatsningar att de röstade emot Socialdemokraternas förslag att avskaffa en av normerna, det överskottsmål för statens ekonomi som finns kvar sedan 1990-talet men som sedan tjugo år helt har förlorat sin funktion – utom att försvåra offentliga satsningar.

Men för Socialdemokraterna är frågan dock densamma som 1990. Vad är viktigast, normpolitik eller att skapa full sysselsättning.

Lämna normpolitiken, upphöj full sysselsättning till prio ett och avsätt de resurser som krävs. Det är människor vi pratar om.