Vad ska vi egentligen ha EU till?

Det är LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson som ställer frågan i en ny intervju med Arbetet Global.

Vad är det som händer?

Jo, just nu ser det ut som att EU inom kort kommer att införa ett direktiv om minimilöner som kommer att omfatta alla EU-länder.

Det vore ett grundskott mot den svenska arbetsmarknadsmodellen där fack och arbetsgivare gör upp om löner och anställningsvillkor genom att sluta avtal. Vad vi tjänar och hur vi har det på arbetet är helt enkelt inget politikerna ska bestämma. Allra minst politiker i Bryssel.

Sedan Sverige gick med i EU har angreppen mot den svenska modellen har varit många och Vaxholmskonflikten och sedemera Lavaldomen står ut alldeles särskilt.

Löftena om att vår modell ska värnas gäller inte alltid och nu börjar Torbjörn Johansson – som företräder det i grunden EU-positiva LO – få nog.

– Vi måste dra igång en diskussion om det finns andra alternativ eller om det bara är one-size-fits-all som gäller, säger Johansson.

Man får väl förstå om en del får stora skälvan.

Det var ju så här det började i Storbritannien. Någon vill ha en ”diskussion om EU” och innan man vet ordet av kör en röd buss in på torget och högerclownerna rasar ut.

Så blir det inte i Sverige. Inte nu. Dels är stödet för EU-medlemskapet grundmurat och det finns inga politiska vinster på att driva frågan.

Men Torbjörn Johansson har rätt. Vi måste faktiskt prata om värdet med vårt EU-medlemskap. Europatanken har för stora problem för att vi ska kunna låta bli.

I Romfördraget – som lade grunden för EU-samarbetet – lovades Europas medborgare förbättrade levnads- och arbetsvillkor men de marknadsfundamentalister som styrt i årtionden har varit ointresserade.

Efter finanskrisen för ett decennium sedan skulle hela EU:s befolkning bada stålbad. Klyftorna har ökat, produktiviteten och lönerna har stagnerat, och den europeiska arbetar- och medelklassen har hamnat på efterkälken. På detta kan man lägga flyktingkrisen där den liberala humanism som EU predikar visade sig helt ihålig.

När EU:s länder ställdes inför coronapandemin hade man fortfarande en överideologi som sa att man måste bekämpa budgetunderskott, betala av på statsskulden och hålla utgifterna nere.

De stora offentliga investeringar som behövts för att knäcka arbetslösheten, bygga bostäder, välfärd och infrastruktur har uteblivit. Ur detta har ett djupt folkligt missnöje och högerpopulism till slut vuxit fram.

Nu är folk beredda att rösta på vem som helst som lovar att göra upp med det etablissemang som svikit dem.

Det är bland annat detta EU hoppas kunna åtgärda med minimilönerna, bland annat.

I en ekonomi där arbetsmarknaden fungerar dåligt och som till stor del bärs upp av kraftigt lågavlönade kan det vara en hjälp att få upp de värsta slavlönerna. I Sverige riskerar i stället systemet att bilda en press nedåt på lönerna.

Om sådan otrygghetspolitik till slut blir verklighet kommer förstås det folkliga missnöjet mot EU att ta fyr även i Sverige.

Det är därför vi, precis som Torbjörn Johansson föreslår, måste diskutera vad vi i Sverige egentligen ska ha EU till.