Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Bland reaktionerna hörs både jubel och burop. Samtidigt som president Miguel Díaz-Canel har tagit över som ledare för Kubas kommunistparti öppnar landet upp fler än 2 000 näringsområden där privata företagare nu ska tillåtas. Förut var antalet 127.

– Jag vill arbeta inom den privata sektorn och inte för staten som majoriteten av den kubanska befolkningen gör, säger Abraham Calas.

Han har precis ansökt om licens för att driva eget som dataprogrammerare – ett yrke som sedan en månad tillbaka är godkänt av regimen.

Vissa menar att den uppdaterade listan över godkända näringsgrenar är det största som hänt på ett årtionde. Andra är mer skeptiska. Ingenjören Camilo Condis bor i Havanna och har i många år kämpat för kubaners rätt att få bilda små- och medelstora företag.

– Jag vill att regeringen expanderar den privata sektorn. De måste också öppna upp för yrken som för närvarande inte tillåts vara privata, till exempel får jag som ingenjör inte ha eget, säger Camilo Condis till Arbetet Global.

Även om kommunistpartiet framöver alltså ger fler invånare chansen att driva eget så finns en lista med 124 näringsområden där privata verksamheter är förbjudna. Och på den listan hittas mängder av akademiska yrken, såsom ingenjör.

Legalisering av små- och medelstora företag är avgörande.

Camilo Condis, ingenjör boende i Havana.

Dessutom har yrken som tidigare tilläts i privat regi nu adderats till den förbjudna listan. Bland annat gäller det advokater, arkitekter och bokförläggare. Viktiga näringsgrenar såsom socker- och tobaksproduktion förblir också statlig, liksom all journalistisk verksamhet.

– Det är en katastrof. Jag vill kunna ha mina egna arkitekturprojekt utan att byråkratin står i vägen för mig, säger arkitekten Gerardo Guillen till tidningen Havana Times.

Även Camilo Condis är orolig för att regimens utspel inte alls leder till den förändring som han drömmer om.

– Raúl Castro gjorde under sina första år som president viktiga förändringar som främjade utvecklingen av den privata sektorn. Men sedan Miguel Díaz-Canel blev president har det inte fortsatt. Det finns inget som får mig att tro att han är intresserad av att låta den privata sektorn spela en mer ledande roll i den kubanska ekonomin, säger han.

Utebliven turism under coronapandemin, amerikanska sanktioner och kronisk brist på basvaror har försatt landet i sin djupaste ekonomiska kris på årtionden.

I januari devalverades peson mot dollarn vilket ekonomer spår kommer leda till skyhög inflation och rejäla prisökningar senare i år. Samtidigt höjdes lönerna inom statlig sektor.

Den akuta krisen var också det som fick regimen att omarbeta listan över förbjudna privata näringsområden. Hittills har de flesta av önationens 600 000 egenföretagare jobbat inom restaurangbranschen eller som taxiförare. De har haft möjlighet att anställa andra men har inte fått juridiskt erkännande för sina verksamheter. Det kommer heller inte vara möjligt i fortsättningen.

Så även om fler kubaner, inom fler yrkesområden, nu tillåts driva eget kan de inte få tillgång till grossister, importera eller exportera och banklån måste tas som privatperson.  

– Legalisering av små och medelstora företag är avgörande. Det räcker inte att egenföretagare kan anställa, vi måste ha friheten att expandera våra affärer för att generera ännu fler jobb, säger Camilo Condis.

Han får medhåll från ekonomer som uttalat sig i internationella medier. De anser att den privata sektorn måste växa snabbare och utgöra en större andel av BNP.  Kubanske ekonomen Pedro Monreal, bosatt i Paris, säger till tidningen Time att Kubas reformer är långt ifrån den typ av övergång till en marknadsdriven ekonomi som ägde rum i Kina i slutet av 1900-talet.

Varför vill inte Kuba då gå längre med sin privatisering? Zoltan Tiroler, ordförande för Svensk-Kubanska Föreningen, säger att rädslan för ekonomiska klyftor är stor.

– I de stora rådslag som föregår alla reformer i Kuba har många kubaner rest farhågor för att vissa ska bli väldigt rika. Det vill man begränsa på olika sätt.

Zoltan Tiroler anser att största hindret för ekonomisk blomstring på Kuba är USA:s sanktioner. Enligt Kuba kostade sanktionerna mer än 50 miljarder kronor i förlorade intäkter mellan 2019 och 2020.

– Jag är inte ekonom. Men Kuba behöver investeringar och investerare skräms av USA. Kuba behöver öka livsmedelsproduktionen, minska importen och öka exporten, säger han.

Kuba

Befolkning: 11,4 miljoner.

Medellivslängd: 77 år för män, 81 år för kvinnor. (I Sverige är den 81 för män och 84 för kvinnor)

Stats- och regeringschef: President Miguel Díaz-Canel (2018).

Ledare för kommunistpartiet: Miguel Díaz-Canel sedan april 2021 då Castro-eran tog slut.

BNP per capita: 8 541 dollar år 2017. (Sveriges BNP per capita var 54 112 dollar 2018).

Mänskliga rättigheter:
”Du kan utgå från att ingenting är lagligt i Kuba men att staten ser mellan fingrarna fram tills de stör sig på dig.” Så säger flera kubaner om statens agerande. 

Kuba styrs av ett enväldigt kommunistparti sedan revolutionen 1959. Staten kontrollerar arbetsmarknaden och fastställer löner och arbetsvillkor. Strejker är inte tillåtna och myndigheterna erkänner en enda facklig centralorganisation, Central de Trabajadores Cubanos (CTC). Den är hårt styrd av staten och kommunistpartiet. Det finns mindre oberoende fackliga organisationer, till exempel ASIC, men deras medlemmar förföljs och fängslas.

Ekonomi:
De senaste tio åren har vissa marknadsekonomiska reformer genomförts och en del avregleringar skett. Det har dock lett till ökade inkomstskillnader och staten har därför delvis återreglerat ekonomin. Kuba har drabbats svårt av sanktionerna som USA införde strax efter revolutionen 1959. 

Välfärdssystemet:
Alla kubaner har rätt till fri skolgång, fri sjukvård och fri tillgång till sportanläggningar. Det statliga socialförsäkringssystemet är heltäckande och omfattar alltifrån sjuk- och olycksfallsförsäkring till mödravårdsersättning och pensioner. Men ersättningen är ofta låg.

Källor: Union to Union, ILO, UI/Landguiden.