Trots karantänen är planet från Santiago till Calama fullsatt. Söndagsflygen är alltid fulla, förklarar min granne. Det är då vi gruvarbetare återvänder till jobbet.

De flesta som arbetar i gruvorna och litiumfälten i Atacama bor i de södra delarna av landet. Under pandemin har de skiftgång: två veckor jobb, två veckor ledigt. Jobbveckorna lever de barackliv, nästan en slags rallartillvaro, och ibland beskrivs den silvriga metallen som vår tids guld. 

Men vi märker inte så mycket av litiumjobbarna längre, berättar German Vásquez som är ordförande i bysamfälligheten i Toconao, en av de byar som gränsar till el Salar de Atacama, det största saltfältet där litium utvinns.

Arbetarna bor numera i en ny modern förläggning som ligger en bit bortanför byn. Där finns allt de behöver och de har ingen anledning att åka in till byn. 

German Vásquez skrattar och säger att det är lugnast så. Han levde själv rallarliv när han jobbade i jättegruvan Chuquicamata som drivs av det statliga Codelco och vet hur det kan gå när ensamheten blir för tung. 

Men gruvararbetarfacken i Chile är starka, lönen jämförelsevis bra och German kunde gå i pension redan när han var 55. 

Innan han kom tillbaka till sin hemby Toconao lekte German med tanken att köpa Atacamas första elektriska bil och att bygga en solcellspark som skulle förse byn med billig och ren elektricitet året runt.

Men den by han mötte var på väg att dö av torka.

Det redan knappa vattnet slukades av litiumprocessen. Till och med de rosa flamingos som levde i salaren var på väg att försvinna. I stället för att vara ett löfte om en bättre framtid utgjorde litiumet ett dödshot.

Drömmen om elbil har German lagt på hyllan. Än så länge, konstaterar han, är elbilar bara för den rika världen.

German, som hade lång erfarenhet av fackligt arbete, tog initiativ till möten både i Toconao och i andra byar med samma problem. När litiumbolaget inte ens svarade på deras krav beslutade byarna att helt enkelt blockera tillfarterna till litiumfälten.

Polisen kom, bolaget hotade med åtal, men byborna vek inte från vare sig barrikader eller krav. Och så småningom inleddes förhandlingar som ledde till att det etablerades en instans där bysamfällighetena, bolaget och staten numera gemensamt söker lösningar.

Det pågår försök med nya produktionsmetoder som sparar vatten, men många problem kvarstår.

Ändå har livet sakta börjat förändras. Bolaget har till exempel förbundit sig att bistå byarna i olika utvecklingsprojekt.

I Toconao har bysamfälligheten fått ta över den gamla arbetarförläggningen inne i byn som man, med stöd av bolaget, ska förvandla till hotell för de turister som vill vandra på den gamla inkaleden.

Förhoppningen är att ekoturismen ska ta fart när pandemin väl tar slut. Turismen skulle ge nytt liv åt byn och skapa arbetstillfällen så att ungdomarna inte tvingas migrera söderut. 

Drömmen om elbil har German lagt på hyllan. Än så länge, konstaterar han, är elbilar bara för den rika världen. Vår uppgift är som vanligt att producera råvarorna. 

Men fortfarande hoppas han på en solcellspark så att litiumet kommer till nytta även här, där det produceras.