Dalcy Torres Ávila som är sjukhusdirektör på Manuel Fajardo-sjukhuset i Havanna framför en tavla som föreställer Che Guevara.

Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

HAVANNA. Den mintgröna väggfärgen har flagnat. Rå betong täcker stora delar av väggarna hemma hos Wendy Betancourt som bor i de sjaviga delarna av centrala Havanna. 

Några berusade män som också bor i huset bjuder in oss i lägenheten eftersom hon är försenad. Snart dyker hon upp med sin femåriga dotter Angeline som stolt visar upp sina leksaker genom att lägga upp dem i den nedsuttna soffan. 

En orange plastpistol, en gul amerikanare, en blå nappflaska, två barbiedockor och några små plastkastruller.

Utanför fönstret skymmer det när Wendy Betancourt börjar berätta om sin mamma. Barnmorskan. Hon som jobbar i Venezuela och som reste dit för sex månader sedan. 

– Hon har drömt om att jobba utomlands i tio år och nu kom hon i väg. Det är pengarna som lockar, säger Wendy Betancourt.

I normala fall tjänar modern 480 kronor i månaden på Kuba. Om hon fullföljer sitt kontrakt i Venezuela får hon efteråt i stället 1 800 kronor i månaden, plus 500 kronor i bonus var tredje månad. 

Wendy Betancourts mamma är barnmorska och jobbar i Venezuela. På grund av krisen där skickar hon varje månad paket med mat och mediciner till sin mamma trots att hon själva har det knapert.

Hon är orolig för hur mamman har det i Venezuela. Våldet. Fattigdomen.  

Wendy Betancourt har det mycket knapert själv och försörjer sig genom att sälja kläder och hygienprodukter på gatan, gör hon vad hon kan för att hjälpa sin mamma. 

– Jag måste skicka paket till henne med lite ris, matolja och mediciner. Min mamma har magrat på de få månader hon varit där, säger hon.

Mamman som rest till Venezuela är en av cirka 30 000 (den officiella siffran) kubanska vårdanställda som just nu jobbar utomlands. 

Under flera årtionden har läkare skickats till över 60 länder som på så sätt kunnat köpa sig bättre vård. Precis som Nordkorea skickar Kuba ut arbetskraft för att dra in pengar till staten.

Wendy Betancourts femåriga dotter Angeline har infekterade myggbett och behöver penicillin.

För Kuba har det inneburit inkomster på uppskattningvsvis 100 miljarder kronor per år, vilket är mer än turistindustrin genererar. Nyligen har landet tecknat avtal med Qatar, som betalar 50 000–100 000 kronor i månaden för varje läkare.

Systemet har dock börjat ifrågasättas allt mer. I september förra året likställde USA den kubanska läkarexporten med människohandel. 

Även Ecuador och Bolivia har höjt röster mot de kubanska läkarna i landet. Brasilien likaså. Där beskrev högerpresidenten Jair Bolsonaro läkarna som ”de kubanska slavarna som göder diktaturen”.

Många av de drygt 11 000 läkarna som skickats till Brasilien har stationerats i otillgängliga djungelområden. De får inte ta med sig sina familjer och får bara en liten del av den ersättning som Brasilien betalar till den kubanska staten.

När president Bolsonaro gick ut och krävde att läkarna skulle få rätt att bo med sina familjer och att de skulle få alla pengar som den brasilianska staten betalade, reagerade Kuba med att kalla hem drygt 8 000 läkare. 

Sjukhusdirektören Dalcy Torres Avila framför en affisch med revolutionbudskap.

Den kubanska hälsoministern sade att systemet med att skicka doktorer till utlandet finansierar vården på Kuba.

Undercheferna sitter uppradade i det stora mötesrummet på Manuel Fajardo-sjukhuset i centrala Havanna. Väggarna pryds av bilder på revolutionära ledare. 

Sjukhuschefen Dalcy Torres Ávila pratar om Brasiliens Bolsonaro som han kallar högerextrem; om Trump och USA:s sanktioner. Om exporten av läkare och vårdpersonal. Allas blickar är vända mot honom. Han talar med pondus. Med en röst som klingar av politisk skolning berättar Dalcy Torres Ávila om sjukhuset, vården och världen. 

Han berättar att han växte upp under enkla förhållanden. Mamman var lärare. Pappan jobbade ”med säkerhet”. Det fanns ingen som bäddade för honom i livet. Inga fina familjer och räkmackor in på statusjobb.

– Men mina föräldrar behövde inte betala någonting för min utbildning. Ingenting alls. Det är Kuba! 

En sjukhussal på Manuel Fajardo-sjukhuset i centrala Havanna.

Nu bossar han över sjukhuset och visar oss runt. Guidar genom vård- och rehabiliteringsavdelningar.

Dalcy Torres Ávila citerar Fidel Castro vars ansikte sitter uppklistrat på väggarna lite överallt i lokalerna.

Den tidigare kommunistledaren sade: ”Att resa utomlands och jobba är att betala av sin skuld till mänskligheten.”

Själv har sjukhuschefen jobbat utomlands i två omgångar, i Haiti och Qatar. Sju år sammanlagt.

– Jag ville ge tillbaka något eftersom jag fått så mycket. 

Han säger att han fick ett stipendium som räckte till kaffe och andra små-saker när han var utomlands. Samtidigt som hans kubanska lön, drygt 800 kronor i månaden betalades in på hans bankkonto i Kuba. 

Vi träffar flera läkare på olika sjukhus som ger ungefär samma bild. När de jobbat utomlands har de haft sin vanliga lön som har satts in på ett konto i Kuba. Under tiden utomlands har de fått de nödvändiga omkostnaderna betalda, samt lite ”fickpengar”. 

Även om flera läkare vi träffar på sjukhusen i Havanna uppgett att de varit nöjda med sitt utlandsjobb finns det även de som är missnöjda.

I Brasilien gick 150 kubanska läkare till domstol för att upphäva vårdavtalet som funnits mellan länderna sedan 2013. Brasilien har betalt drygt 36 000 kronor per månad för varje kubansk doktor som stationerats i landet. Läkarna får endast en mycket liten del av den summan.

Andra kubanska läkare har vänt sig till amerikansk domstol för att stämma Pan American Health Organization (PAHO) som är en del av världshälsoorganisationen WHO.

Läkarna anser att FN-organisationen tjänat 700 miljoner kronor på att sätta in lågavlönade kubanska doktorer i regionen, vilket de anser strider mot internationell rätt och är ett uttryck för tvångsarbete. 

Rehab för sjukhusets MS-patienter.

Den kubanska staten har sett kritiken som ännu en amerikansk attack på regimen.

Dalcy Torres Ávila säger att resten av världen inte riktigt fattar. Att alla behöver trygghet och att i USA, Europa och stora delar av världen blir en människa trygg först när hon har skaffat pengar.

– Men här i Kuba behöver vi inte tänka så. Vi är trygga. Vi har gratis vård och utbildning. Vi får det vi behöver men inte allt vi vill ha. Vissa saker måste vi avstå ifrån. 

Unga män med solglasögon spanar efter kunder på en gata i närheten Den lilla prästens torg, El Curita Park, i centrala Havanna. Den som är intresserad får följa med till ett lager där det går att köpa allt möjligt. Hemelektronik, fisk, ägg. 

– Just nu är äggen helt slut. Jag hittar inga, inte ens på svarta marknaden, säger en kvinna i hotellbranschen. 

Varje invånare har, enligt det ransoneringssystem som finns, rätt att köpa 15 ägg i månaden från de statliga affärerna. Där kostar ett ägg endast 30 öre, på den svarta marknaden är priset 1,70 kronor per ägg. Men nu finns inga ägg alls.

Bristerna märks även av inom vården. 

Även om läkarna i landet är många så har en pressad ekonomi och amerikanska sanktioner gjort det svårt att upprätthålla kvaliteten.

Wendy Betancourt är stolt över sjukvården på Kuba trots att det är svårt att finna mediciner i bland.

De sjukhus vi besöker i Havanna är rena, men vi möts senare av vittnesmål om patienter som tar med sig egna lakan och om anhöriga som dagligen kommer till sjukhuset för att ge sina nära och kära mat, eftersom sjukhusmaten anses vara så dålig.

I Wendy Betancourts lägenhet med de mintgröna väggarna ligger en halshuggen tupp på altaret intill köket. Kvällen innan offrade hon till yorubareligionens gudar. Hon tänker på sin mamma igen. Hur hon har det i Venezuela.  

Wendy Betancourt säger att hon är stolt över alla läkare på Kuba. Över vården. Att de kan så mycket. Har lång utbildning.

Men hennes lilla dotter Angeline har fått benen sönderbitna av mygg och har blivit ordinerad penicillin. 

– Läkarna kan ställa diagnoser och skriva ut penicillin, men det finns ingen medicin på apoteket. 

Kuba

Befolkning: 11,4 miljoner.

Medellivslängd: 77 år för män, 81 år för kvinnor. (I Sverige är den 81 för män och 84 för kvinnor)

Stats- och regeringschef: President Miguel Díaz-Canel (2018).

BNP per capita: 8 541 dollar år 2017. (Sveriges BNP per capita var 54 112 dollar 2018).

Mänskliga rättigheter
”Du kan utgå från att ingenting är lagligt i Kuba men att staten ser mellan fingrarna fram tills de stör sig på dig.” Så säger flera kubaner om statens agerande. 

Kuba styrs av ett enväldigt kommunistparti sedan revolutionen 1959. Staten kontrollerar arbetsmarknaden och fastställer löner och arbetsvillkor. Strejker är inte tillåtna och myndigheterna erkänner en enda facklig centralorganisation, Central de Trabajadores Cubanos (CTC). Den är hårt styrd av staten och kommunistpartiet. Det finns mindre oberoende fackliga organisationer, till exempel ASIC, men deras medlemmar förföljs och fängslas. Svenska Läkarförbundet stödjer det kubanska läkarförbundet (Sociedad Cubana de Medicina) i ett projekt som går ut på att skapa självständiga fack i landet. 
Källor: Union to Union, ILO

Ekonomi
De senaste tio åren har vissa marknadsekonomiska reformer genomförts och en del avregleringar skett. Det har dock lett till ökade inkomstskillnader och staten har därför delvis återreglerat ekonomin. Kuba har drabbats svårt av sanktionerna som USA införde strax efter revolutionen 1959. 

En läkare tjänar omkring 700 kronor i månaden, en arbetare hälften. Nästan hälften av landets befolkning får pengar skickade till sig från en släkting eller vän i USA eller något annat land. 
Källor: Utrikespolitiska institutet med flera

Välfärdssystemet
Alla kubaner har rätt till fri skolgång, fri sjukvård och fri tillgång till sportanläggningar. Det statliga socialförsäkringssystemet är heltäckande och omfattar alltifrån sjuk- och olycksfallsförsäkring till mödravårdsersättning och pensioner. Men ersättningen är ofta låg.

Kvaliteten på vården varierar. Vissa sjukhus har en hög nivå, medan andra är betydligt mer eftersatta. Den medicinska utrustningen är ofta föråldrad och sjukhusen har svårt att köpa in nya apparater på grund av sanktionerna från USA. Det råder brist på flera mediciner.
Källa: Utrikespolitiska institutet

Läkare per 1 000 invånare
Kuba: 8,2
Sverige: 5,4
USA: 2,6

Källa: https://data.worldbank.org/indicator/SH.MED.PHYS.ZS